Farsdagen lider mot sitt slut, kanske har ni firat era pappor eller måhända firats själv? Kanske köpte ni rentav en bok i present, det gjorde jag åt min egen pappa i alla fall.
Även i litteraturen finns det gott om pappor, vissa är fysiskt frånvarande som Pippi Långstrumps pappa Efraim och andra snälla (och kanske rentav curlande?) som pappa Åberg. Karl-Ove Knausgård ägnar många sidor i sin självbiografiska romansvit Min kamp åt att göra upp med sin stränga och kalla pappa, medan Alex Schulman skrev sin roman med den Tove Jansson-klingande titeln Skynda att älska som en kärleksförklaring till sin gamla pappa. Jansson själv skapade såklart Muminpappan, ingen storfavorit i mina ögon där han alltid stänger in sig på sin kammare eller drar iväg familjen på äventyr om han själv känner för det.
Vilka minnesvärda pappor minns ni ur litteraturhistorien?