En blogg om böcker

Recensioner

Recension: Forgive me, Leonard Peacock

30 Sep , 2017, 09.00 Julia

 

(Bild från phillyvoice.com. Statyn på bilden finns i Philadelphia, där boken utspelar sig.)

Ett vanligt förekommande tema i ungdomsböcker, främst engelsk YA, är depression. Och självmord, ibland. Ett ännu vanligare tema, som jag skulle vilja påstå förekommer i åtminstone 95% av ungdomsböcker, är utanförskap. Att vara annorlunda och inte passa in. Det som ofta hör tonåren till.

Av någon anledning handlar väldigt få böcker om den populära sidan, de som inte behöver ty sig till böckernas värld för att hitta gemenskap, utan som har en stor vänskapskrets, fritidsintressen, kanske till och med en pojkvän eller flickvän redan vid fjorton års ålder (tänka sig!). De som, om en av kompisarna är sjuk, alltid har en back-up kompis att hänga i skolkorridoren med. Som inte blir lämnade ensamma om den enda vännen en dag är borta. Som inte blir lämnade ensamma varje dag, för att man helt enkelt inte ha någon vän alls.

Men vem vill läsa en bok om någon som alltid är perfekt?

Leonard Peacock, huvudpersonen i Matthew Quicks roman, är utanför. När han bestämmer sig för att först skjuta sin före detta bästa vän och sedan ta livet av själv vill ha först ge varsin present åt sina allra närmaste. Dessa är Walt; Leonards 80+-åriga Humphrey Bogart-besatta granne, klasskompisen Baback; mästare på violin, Lauren; en pastors dotter och Herr Silverman; Leonards historielärare.

Orsakerna till hans illamående kommer inte fram genast. Vi vet att han vill dö, på sin egen 18-års födelsedag, men det är väldigt lite ältande över hans mående. Leonard är väldigt rakt på sak när han beskriver hur han under sina mest depressiva dagar klär sig i en kostym och följer efter valfri person på tunnelbanan, för att ta reda på om det är värt att bli vuxen. Varför fortsätter alla dessa till synes så otroligt deprimerade människor med sina liv?

The whole time I pretend I have mental telepathy. And with my mind only, I’ll say — or think? — to the target, ‘Don’t do it. Don’t go to that job you hate. Do something you love today. Ride a roller
coaster. Swim in the ocean naked. Go to the airport and get on the next flight to anywhere just for the fun of it. Maybe stop a spinning globe with your finger and then plan a trip to that very spot; even if it’s in the middle of the ocean you can go by boat. Eat some type of ethnic food you’ve never even heard of.

Men han får aldrig några svar, för han ställer inte några frågor. Hans historielärare, Herr Silverman, kavlar aldrig upp sina ärmar, och Leonard får för sig att ifall han bara visste svaret på varför så skulle allt vara okej. Kanske Herr Silvermans armar bär ärr från tidigare självmordsförsök, kanske har han brunnit väldigt illa. Eller kanske han bara har otroligt håriga armar. Men Leonard frågar inte, han bara undrar i cirklar, utan svar.

När vi tar del av berättelser om personer som är utanför på grund av att omgivningen finner dem konstiga eller annorlunda, så känner vi ofta att vi hade varit deras vän. Vi hade gärna hängt med Harry redan innan han började på Hogwarts, vi hade lyssnat på musik och skrattat tillsammans med Hannah Baker, vi hade kramat om Carrie och frågat varför hon var så rädd, varför hon inte förstod saker vi andra fått veta för länge sedan. Vi tror att vi inte varit som dem, mobbarna, när vi presenteras en huvudkaraktär som inte bara är lätt att tycka om, utan rolig och charmig. Någon vi kan känna igen oss i. 

Så när jag läste ”Forgive me, Leonard Peacock” och inte tyckte speciellt mycket om Leonard, måste jag medge att jag skämdes lite. Han är irriterande, ifrågasättande och självupptagen – något som många tonåringar är, speciellt om man är utanför och behöver lägga upp murar för att skydda sig själv. Men det känns lite som att man ska tycka om underdogen, eller hur?

Det var ögonöppnande att inte tycka om huvudkaraktären. I verkligheten hade jag knappast tittat åt Leonard, även om alla tecken funnits framför mig, och jag tror det är en mycket viktig insikt att få från en bok. Att man kanske inte varit en av mobbarna, men man kanske inte heller varit offrets vän. Men trots att jag inte tyckte om Leonard kände jag sympati för honom.

För ”Forgive me, Leonard Peacock” skulle kunna vara en typisk roman om att känna sig utelämnad och bortglömd, en roman om hur ensamheten äter upp en inifrån och får en att till slut inte orka mer. Men mot mitten av boken låter Leonard läsaren förstå att det ligger mycket mer bakom hans beslut än det han säger med ord. Något han själv ännu inte velat acceptera eller bearbeta. Något som rör hans före detta bästa vän. Och man förstår att boken handlar om något mycket djupare, om sådant man inte vågar medge ens till sig själv.

Men när man till slut medger vad det är som tynger, vad det är man dittills försökt skjuta undan av rädsla att det skulle knäcka en totalt… vad händer då?

I feel like I’m broken—like I don’t fit together anymore. Like there’s no more room for me in the world or something. Like I’ve overstayed my welcome here on Earth, and everyone’s trying to give me hints about that constantly. Like I should just check out.

”Forgive me, Leonard Peacock”, är inte en munter läsning, och slutet är i mitt tycke något abrupt. Men det lediga språket, de skarpa karaktärerna och styrkan i berättelsen gör läsningen väldigt berörande.

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *