En blogg om böcker

Recensioner

Recension: You

22 aug , 2017, 10.00 Julia

 

(Bild från The Taste Basket)

Det är något med böcker där en opålitlig, manipulativ berättarröst håller i trådarna. Där man upptäcker att man håller med en skurk, kanske till och med hejar på denna fast allt den gör strider totalt mot ens värderingar. You av Caroline Kepnes är en sådan bok.

You walk into the bookstore and keep your hand on the door to make sure it doesn’t slam. You smile, embarrassed to be a nice girl and your nails are square and your V-neck sweater is beige and it’s impossible to know if you’re wearing a bra but I don’t think that you are. You’re so clean that you’re dirty and you murmur your first words to me – hello – when most people would just pass by, but not you, in your loose pink jeans, pink spun from Charlotte’s Web and where did you come from?

Vi möter Joe Goldberg i hans bokhandel i samma stund som han träffar Guinevere Beck, kallad enkelt Beck, och blir blixtförälskad. Eller snarare blir han besatt, och hans besatthet sätter grunden för hela romanen. Det går inte en lång stund förrän vi står utanför Becks fönster och genom Joes ögon tittar in i hennes lägenhet, ser henne släntra omkring, spionerar på henne när hon onanerar eller skriver noveller på sin laptop.

Vi träffar hennes vänner, de flesta ganska ytliga till en början men som visar sig bära på ett större djup när vi kommer dem närmare. Detta trots att vi möter dem genom Joe, som direkt ogillar dem alla.

Joe är systematisk och kalkylerad i sin förföljelse, till den grad att jag som läsare vill att de ska träffas, vill att det ska ske något mer. Jag upptäcker mig själv flera gånger haja till och inse att jag borde stå på Becks sida, önska att hon kan se igenom den perfekta fasad Joe skapar för att lura in henne i sitt näste.

I’m so full of you, your calendar of caloric intake and hookups and menstrual moments, your self-portraits you don’t publish, your recipes and exercises. You will know me soon too, I promise.

Men istället skrattar jag åt humorn, skakar på huvudet åt absurditeten och sugs totalt in i en berättelse snarlik American Psycho, där ett ytligt New York blandas med populärkulturella referenser och där den ena stereotypen avlöser den andra – dock bra sådana, inget sparka neråt direkt.

Jag älskade boken, inte bara för språket och den nervkittlande handlingen, men också besattheten. Boken ställer frågor om kärlek vid första ögonkastet – är det möjligt, eller bara galenskap? Om vi inte agerar som Joe, utan mer långsamt och accepterat närmar oss målet för vår besatthet, agerar vi mer acceptabelt då? Vi som Facebookstalkar istället för att spionera genom fönster, vi som råkar gå förbi gatan de bor på en extra gång istället för att bryta oss in i deras lägenhet. Är det samma sortens gnista som i förälskelsens ögonblick förenar oss vanliga dödliga med stalkern?

Något förvånande, kanske, handlar boken också till stor del om läsning, och bokglädje i sig självt. Joe tänker:

The problem with books is that they end. They seduce you. They spread their legs to you and pull you inside. And you go deep and leave your possessions and your ties to the world at the door and you like it inside and you don’t want for your possessions or your ties and then, the book evaporates.

Och detta, mer än något annat, går ju att relatera till.

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *