En blogg om böcker

Recensioner

Allas älskare, ingens älskling

31 Jul , 2017, 10.00 zacfors

 

Allas älskare, ingens älskling
Per Hagman
Albert Bonniers förlag

Han tittar på oss igen. Förra gången han gjorde det var 2004. Då från omslaget till den självbiografiska romanen Att komma hem ska vara en schlager, nu från den självbiografiska romanen Allas älskare, ingens älskling. Tretton år har gått en del är sig likt annat väldigt annorlunda.

Att Per Hagman ännu inte har fyllt 50 men ändå skrivit två romaner om sig själv säger något om intresset för hans person. Ända sedan debuten Cigarett (1991) har intresset för honom själv ofta varit större än för det han skriver. Kanske är det inte är så konstigt. Hans tillsynes obrydda kringflackande liv har minst sagt framstått som exotiskt. Att han fortfarande lever så kan, lite beroende på hur en ser det, beskrivas som både tragiskt och konsekvent.

Om den förra självbiografiska romanen var ett enda långt bekräftande av myten Per Hagman så är Allas älskare, ingens älskling en fördjupning och breddning av människan Per Hagman. Sidor av honom som tidigare bara skymtat förbi blir nu tydliga. Ur en barndom fylld med dagstidningar och boenden i olika afrikanska länder via den nyliberala svartklubben Tritnaha till sentida reportage från den Egyptiska våren och den påföljande flyktingkrisen träder en politisk människa fram.

Att Hagman inte har haft en fast bostad sedan 90-talet är en del av berättelsen om honom men att orsaken till det är en skatteskuld orsakad av en lägenhetsförsäljning är nytt. Skulden och hans närmast rästhaveristiska kamp mot kronofogden blir i Allas älskare, ingens älskling en av de bärande historierna och bilden av den bekymmerslösa hyperindividualisten blir något mer nyanserad än tidigare.

Ett begrepp som återkommer boken igenom är tunna band. Tunna band är de enkla vardagliga kontakter en person har med sin omgivning. Den igenkännande nicken från en blomförsäljare, artighetsfraserna som utbyts med kassören i matbutiken, samtalen med bartendern och gästerna på kvarterskrogen. Små sociala interaktioner som förgyller och förenar oss i vardagen och som gör att en ensam människa känner sig mindre ensam. För Hagman representerar dessa tunna band frihet men det är inte lika enkelt längre. Fram träder en person som på olika sätt kanske har börjat tvivla på sitt livsval, eller som han själv skriver; ”Ingen familj, inget yrke. Ingen kärlek, inga pengar, ingen riktning. Mitt privilegium, min förbannelse”.

Det är en roman som är väldigt mycket. Barndomen, nutid, politiska utläggningar, minnen, några noveller vävs in i handlingen och sedan Den Stora Vändningen. Den fladdrar och den är pladdrig. Inte helt olikt Stig Larsson i När det känns som att något håller på att ta slut. Men det fungerar. För första gången känns det som att Per Hagman har klivit fram som människa och inte som bilden av sig själv. Den Per Hagman vi får i Allas älskare, ingens älskling är på vissa sätt svårare att tycka om än den Hagman vi har vant oss vid men samtidigt har jag roligare i hans sällskap än på mycket länge.

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *