Litterarum

När jag läser en bok och verkligen älskar den beror det främst på fyra saker: 1) en berättelse som slukar mig totalt och håller mig i sitt grepp, 2) ett språk som målar berättelsen framför mina ögon, med tydliga karaktärer, trovärdig dialog och fungerande detaljrikedom, 3) en inledning som suger in mig direkt och 4) ett slut som knyter ihop säcken på ett bra sätt, och får mig att sucka av välbehag – eller varför inte sorg/skräck/förtvivlan – starka känslor åtminstone – när jag lägger boken ifrån mig.

Nuförtiden är jag väldigt kräsen när det gäller inledningen i böcker. Eftersom jag ständigt ställer mig i kö för nya böcker på biblioteket, har hundra olästa böcker i hyllan hemma och dessutom nu börjat intressera mig för att läsa e-böcker (!) så hinner jag helt enkelt inte engagera mig i sådant som inte genast känns rätt. Det är synd, för många böcker växer till sig med tiden och lyfter trots en kanske tråkig inledning. Men just nu är jag i en period där allt jag inte gillar efter tio sidor får lämnas åt sidan. Jag behöver inte älska det, men åtminstone vara intresserad. Alltför ofta har jag tvingat mig igenom böcker som känts som en plåga, så skönt att äntligen inse att man inte är tvungen till det!

My name is Mary Katherine Blackwood. I am eighteen years old, and I live with my sister Constance. I have often thought that with any luck at all I could have been born a werewolf, because the two middle fingers on both my hands are the same length, but I have had to be content with what I had.
– första meningarna i ”We Have Always Lived in the Castle” av Shirley Jackson – en favoritbok, en favoritinledning

Om de första meningarna i en bok är det som lockar mig att läsa, är avslutningen minst lika viktig. Om jag väl fullföljer en läsning vill jag ju också att den ska ha ett trovärdigt, rättvist och tankeväckande slut. Jag behöver inte älska det, eller ens hålla med, men jag vill heller inte lämnas med en ljummen känsla av att det inte känns värt det.

Inspirerad av mina egna tankar kring Behind Her Eyes tänkte jag nu lista några bokslut som på något sätt påverkat mig – positivt eller negativt. Jag kommer inte att avslöja några detaljer, så det är spoilerfritt!

Caipirinha med döden av Maria Ernestam
Boken handlar om Erica vars pojkvän Tom gör slut och blir ihop med en ny tjej. En kväll när Erica sitter ensam hemma och sörjer ringer det på dörren. Det är Döden som kommit på besök, och vips är Erica inblandad i den märkliga händelsen efter den andra, tillsammans med liemannen själv. Läste den här år 2008, och tänkt på den med jämna mellanrum sedan dess. Inte en favorit, direkt, men ojojoj slutet! En fullträff, skulle jag nästan säga, med glimten i ögat och en tragikomik som jag gillar.

Fight Club av Chuck Palahniuk
Kultfilmen som fortfarande fascinerar har sitt ursprung i en, i mitt tycke, ganska halvdan roman. Och slutet, som inte finns med i filmen, föll mig verkligen inte i smaken. Har inte läst fler böcker av Palahniuk, fast jag har haft Choke i bokhyllan i ungefär tio år. Läste en novell av honom ett par år sedan, den var… minst sagt upprörande. Läs på egen risk, det är alltså ganska äckligt.

Big Brother av Lionel Shriver
En favoritbok från 2014. Handlar om Pandora, vars storebror hon inte träffat på några år plötsligt kommer på besök. Och hon känner knappt igen honom då han gått upp hundratals kilo i vikt. Bokens tema är mat, eller ätande specifikt, men den handlar inte om mat, utan om relationer. Shriver skriver om svåra ämnen på ett hjärtskärande sätt som inte blir till pekpinnar, och varje mening är välkonstruerad och skriven med eftertanke (något som ibland blir lite för mycket, som om hon med flit valt den svåraste synonymen som finns, bara för att höja det litterära en nivå extra). Och slutet, ja, slutet. Säger inte mer än så.

Alla böcker av Haruki Murakami
Har tidigare skrivit om mitt skarpa ogillande av Murakamis böcker, och en stor del beror på sluten. Har läst tre av hans romaner och kommer inte ihåg slutet i någon av dem. Har alltid haft känslan av att de tar slut mitt i, och de har alltid lämnat en känsla av bortslösad tid hos mig.

Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K. Rowling
När jag säger slutet menar jag slut-slutet, alltså den omtvistade epilogen. Personligen tyckte jag om den, jag ville ju veta vad som hände med alla! För mig känns det inte alls icke-trovärdigt att folk gifte sig med varandra, hade jag överlevt ett krig hade det nog varit svårt för mig att dela livet med någon som inte varit med om samma saker. Visst är det gullegull och lite påklistrad humor, men för mig gör det ingenting. Man kan ju alltid välja att skippa epilogen när man omläser böckerna 🙂

Gone Girl av Gillian Flynn
När det kommer till böcker med mindfuck-twistar och häpnadsväckande slut så tar väl den här boken priset. Hur många thrillers med ordet ”girl” i titeln har vi inte vid det här laget? Känns om om allt började här. Jag älskade Gone Girl, lyssnade på den på ljudbok och planerar att ögonläsa den i sommar. Amy Elliot-Dunn är en favoritkaraktär, i sin kalkylerande slughet och brutala beslutsamhet. Om du inte ännu läst något av Flynn, börja här! Och se sedan filmen, Rosamund Pike är helt fenomenal och Ben Affleck inte dålig han heller.

Bild från Closer Weekly.