Litterarum

Det är väldigt svårt för mig att svara på frågan ”vad är min favoritgenre”, eftersom det handlar om så mycket mer än bara det. Jag föredrar romaner där handlingen driver berättelsen framåt lika mycket som språket och karaktärerna. Jag vill ha scener som utspelar sig som en tydlig film i mitt huvud.

Det är en viss slags stämning som jag älskar, något som gör att jag automatiskt sugs in i boken och stannar där, utan någon koll på vad klockan är eller hur många sidor det är kvar. Men det går inte att sätta ord på denna stämning: den bara är. ”Medryckande” låter för hurtigt, ”kusligt” låter alltför trivialt, ”suggestivt” för pretentiöst. Böcker som saknar en röd tråd, som mest bygger på känslor, sparsam eller obefintlig dialog och karaktärer utan namn intresserar eller fångar mig sällan, oavsett hur vackert språket kan vara.

Tidigare kände jag mig nästan dum i huvudet när jag gav upp böcker av Duras och Klougart, för att jag helt enkelt inte orkade med det alltför poetiska, känslomässiga, djupa, teatraliska. Men numera inser jag att dessa böcker bara inte är för mig, enkelt så. De skrivs för en publik som vill ha mer tanke än handling, mer möjlighet till tolkning än klarhet. Jag vill ha en kombination: för dem som är ute efter enbart handling och konkreta beskrivningar finns till exempel deckare.

Av samma anledning ogillar jag ofta poesi, eftersom det i sin allra yttersta form handlar om läsarens tolkning. Jag uppskattar metaforer och liknelser i all litteratur, utan dem är böcker ganska tråkiga och fattiga. Men i poesi är handlingen i princip aldrig i fokus, utan det är känslorna, orden, språkets melodi som ska väcka något hos läsaren.

Min favoritpoesi är sådan som berör och väcker tankar, men ändå är tydlig i kombination med det poetiskt otydliga. En favorit är ”Kallskänken” av Jenny Wrangborg, som följer ett tydligt tema på ett beskrivande sätt utan att bli platt. e.e. cummings poesi och Sylvia Plaths ”Lady Lazarus” är också gamla favoriter. Föredrar överlag engelsk poesi, då kan den nästan vara hur poetisk och känslosam som helst. Något med språket som jag upplever flyter bättre.

När det kommer till mina favoritromaner är i princip alla olika genre, handlar om helt olika saker och är skrivna under olika tider. Senaste favoriten ”A Little Life” av Hanya Yanagihara, om unga män i New York, från 2015. Charlotte Brontës ”Jane Eyre” från 1847. Thrillern ”Dark Places” av Gillian Flynn, från 2012, J.K. Rowlings ”Harry Potter”-böcker från tvåtusentalet, ”We Have Always Lived in the Castle” av Shirley Jackson från 1962. När jag räknar upp böckerna så här kan jag utröna mystik som ett slags genomgående tema: varje bok innehåller något element av kuslighet, ett mysterium, sökande efter svar som kanske inte finns. Dessutom har alla någon form av mänskliga relationer i centrum; vänskap, familj, kärlek. Kanske är det det som är min genre: relationsromaner med mystiska element.

Vilken slags litteratur föredrar ni? Har ni någon favoritgenre själva, eller hänger det mer på språk, handling, stämning, eller något annat?