En blogg om böcker

Betraktelser

Füssball ist immer noch wichtig

4 Feb , 2017, 08.05 zacfors

 

Litterarum gästas återigen av Anna-Karin Ratcovich som denna gång tar sig an den engelska fotbollens hybris.

Engelsk fotboll för mig är väldigt mycket barndom. Ljudet av teven på en lördagseftermiddag med Tipsextra. Staffan Lindeborg kommenterar Blackburn mot Aston Villa och med jämna mellanrum kommer plinget som förkunnar ett mål i en annan match. Jag hade en släkting som minst en gång per lördag utbrast i ett irriterat ”De där jävla Arsenal” när tretton rätt inte längre var en möjlighet. Eftersom jag alltid varit en motvalls kärring, som vi säger i Värmland, så var det kanske därför jag fattade tycke för just Arsenal redan i unga år. Det och att min stora idol från fotbolls-VM 1990, Anders Limpar, spelade där.

Av dessa naturliga skäl gillar jag verkligen Nick Hornbys roman Fever Pitch. Att verkligen få grotta ner sig i en roman om sitt favoritlag är för en fotbollsnörd precis samma sak som att som musiknörd läsa en annan av Hornbys romaner, High Fidelity. Detta vet jag också av egen erfarenhet. Hans romaner En god människa (om en helbrägdagörare) och Fallhöjd (om en grupp självmordsbenägna människor som möts på ett tak) gillar jag också väldigt mycket men av helt andra orsaker. Fever Pitch kom 1992 och sedan dess har det i mitt tycke inte kommit speciellt många böcker om fotboll som så direkt fångat mitt intresse. Inte förrän nu.

Jag vet inte vad som träffade mest rätt med John O’Farrells senaste roman Det finns bara två David Beckham, när jag såg den första gången. Kanske titeln? (Inte bara en utan två?!) Kanske baksidestexten? ”Brukar du sitta i timmar och diskutera med vänner hur bästa startelvan skulle se ut i nästa fotbolls-VM?” (Hur kan han veta?) Kanske handlingen i stort? En sportreporter får nys om världens scoop precis innan finalen mellan England och Tyskland i fotbolls-VM i Qatar 2022. (Detta kunde ju varit JAG om jag bara fortsatt min korta karriär som sportreporter på lokaltidningen därhemma).

Det fanns väl egentligen bara en enda sak som talade emot att jag skulle tycka att detta var den bästa bok som någon skrivits. Engelsk fotboll i all ära, men mitt fotbollshjärta slår ju ändå hårdast för Sverige. Nej, vem försöker jag lura? Tyskland. Jag har inget emot det engelska landslaget, men det var ju inte jag som hade på mig en engelsk landslagströja och blev bryskt tillsagd att gå hem och byta till en tröja med ”schwarz, rot und gold” av en tysk polis i Berlin mitt under fotbolls-VM 2002. Nej, det var det ju inte. Och engelsmän gillar inte tyskar. Framförallt inte i fotbollssammanhang. Har aldrig gjort, kommer aldrig göra. Som engelska fotbollsikonen Gary Lineker sa: ”Fotboll är ett spel där man spelar i 90 minuter och sedan vinner tyskarna på straffar”. Så är det bara, sådant kan man inte ändra på ens i en roman. Väl?

Detta till trots kände jag ju att jag ändå var tvungen att ge Det finns bara två David Beckham en chans, för en framtidsskildring om fotboll som man ju vet slutet på är ju ändå bättre än en framtidsskildring som inte handlar om fotboll. Jag börjar läsa och redan efter några sidor fnissar jag lätt för mig själv. Det är väldigt befriande att läsa en roman om engelsk fotboll, skriven av en engelsman som ändå inser hur engelsmännen uppfattas. I dessa sammanhang är England nämligen främst kända för en sak; hybris. Varje gång det luktar mästerskap tror de alltid att detta är Englands år, nu ska äntligen pokalen hem och England ska vara på toppen igen precis som 1966. Nästan varje gång händer samma sak; England åker ut senast i kvartsfinal, oftast mot tyskarna på straffar.

O’Farrell har i sin bok verkligen fångat den här känslan av den engelska nationen som kastas mellan hopp och förtvivlan vartannat år. Boken visar sig nämligen vara en kraftig satir och blir mer och mer absurd ju mer man läser, men författaren lyckas ändå hålla åtminstone den fotbollstokiga läsaren kvar med hjälp av åh så många både subtila och en del mer uppenbara referenser. Det är inte bara det engelska fotbollsförbundet som får sig en rejäl känga här, utan även UEFA, Michel Platini och framförallt Sepp Blatter.

Jag menar inte att man måste vara en fotbollsnörd för att uppskatta den här boken, inte alls. Men det underlättar. Ganska mycket. Relativt tidigt i boken får vi reda på varför boken heter som den gör, men jag ska inte avslöja för mycket. Jag kan bara konstatera att enligt den här historien blev England till slut less på att ”ha det bästa ” laget utan att vinna. Plus att jag nu ska lägga minst en hundring på slutresultatet i VM-finalen i Qatar 2022. Vinst på straffar till Tyskland. Eller?

Anna-Karin Ratcovich

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *