Litterarum

Färgernas ljud
Jimmy Liao
Mirando Bok

Det året då skyddsängeln tog farväl av mig,
vid nedgången till tunnelbanestationen,
hade jag börjat förlora synen.

Så börjar historien om en snart blind tjejen som på sin femtonårsdag beger sig ner i stadens tunnelbanesystem. Anslaget är bråddjupt. Att förlora sin skyddsängel samtidigt som en håller på att bli blind är inte det vanligaste sättet att inleda en bok som biblioteken har klassat som barnbok. Det är inte heller vanligt att barnböcker inleds med en dikt av Wisława Szymborska och avslutas med en av Rilke. Inte heller är det vanligt att barnböcker tillägnas poeterna.

Så vad gör en bok till en barnbok? Bilder brukar vara en sak men bilderböcker för vuxna finns det många. Är det vad bilderna föreställer och hur de ser ut? Ja, förmodligen. För i Färgernas ljud finns allt det där många barn älskar; fantastiska motiv, vackra färger, lustiga detaljer och små konstiga fantasidjur. Allt är mer än nog för att barn och vuxna ska kunna förlora sig i Jimmy Liaos magiska värld. Men sedan har vi texten.

Anslaget är poetiskt och anspråksfullt. Fraser och meningar laddar bilderna med melankoli och ensamhet. Om bilderna har något drömskt över sig så är texterna direkt ödesmättade och ingenting som direkt brukar kopplas till barnlitteratur. Men så är Jimmy Liao inte först och främst en barnboksförfattare. Trots ALMA-nomineringen förra året är han mest känd som bilderboksförfattare och det är nog så en ska tänka på Färgernas ljud. För även om bilderna har ett barntema är berättelsen något annat.

Likt Anna Höglund i boken Om detta talar men endast med kaniner vänder även Jimmy Liao upp och ner på bilderna med sina texter. I sin bok använder Höglund en bildberättelse om en kanin för att säga oss något om sorg, ensamhet och längtan. Liaos bilder blir via hans texter en berättelse som förlust och förändring. Där Höglunds bok kan sägas vara en utmärkt bild av tonåren är Liaos på många sätt en skildring av förlusten av barndomen. Skyddsängelns försvinnande och synens förändring blir i berättelsens en resa mot något nytt, något som till stora delar är okänt men som har en riktning framåt, framåt mot livet som vuxen?

Eller så är det inte alls så. Kanske är det bara språkets poetiska kvaliteter och det sorgsna upplägget som lurar en att tro att det skulle handla om något mer än det som står i text och visas i bild. Kanske är boken helt enkelt en berättelse om en tonåring som håller på att bli blind när hon åker tunnelbanan. Varken mer eller mindre.