Litterarum

Den svenska professorn, idéhistorikern och författaren Karin Johannisson dog häromdagen. Johannissons böcker är uppskattade av både kritiker och en bred läsarskara. Hon var vid flera tillfällen nominerad till Augustpriset i kategorin fackböcker. Johannisson debuterade som författare 1974.

Personligen har jag bara läst hennes bok Melankoliska rum (2009), med den fina undertiteln Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid. Trots att jag bara läst en bok ur hennes omfattande produktion, var just den bok jag läst en stor läsupplevelse som både utmanade och inspirerade mig. Det är en analytisk, idéhistorisk bok där Johannisson briljerar i sitt specialområde medicinhistoria.

Johannissons analys av melankolins historia är både klartänkt och vacker, en kombination jag finner ovanlig då det gäller fackböcker. I Johannissons stilsäkra och smidiga prosa kan man få vila, och trots att ämnet i Melankoliska rum inte är det allra lättaste känner man läsandets lycka.

Faktum är att jag så gott som varje vecka tänker på Melankoliska rum, och jag har den här veckan också fått anledning att återvända till ett långsiktigt skrivprojekt som jag satt igång med efter att ha läst den. Det är få författare och få böcker som väcker idéer om egna böcker jag vill skriva, men Karin Johannisson hör till dem.