Litterarum

Att läsa den nordamerikanska författaren Don DeLillo närmar sig ofta det kusliga. Med en lång rad romaner bakom sig har han gjort sig känd som en profetlik skildrare av det samtida USA, ända från debuten med Americana (titeln är möjligen en förlaga till Chimamanda Ngozi Adichies hyllade roman Americanah) år 1971 fram till den senaste romanen, Zero K, som publicerades i år.

Den här gången är det den korta romanen Point Omega (2010) jag har läst. Det är en lågmäld berättelse om en udda filmregissör (som förblir namnlös). Han försöker övertala den pensionerade Richard Elster att ställa upp på att låta sig göras till huvudperson i en dokumentärfilm. Elster har en karriär i det militära bakom sig, där han varit rådgivare för diverse hemliga informationstjänster och -byråer.

Elster har flyttat ut till ett skrangligt hus i öknen, där han i ensamhet tillbringar sina dagar genom att sitta på sin veranda och reflektera över livet, världen och alltings förgänglighet (ett klichéuttryck, men det är verkligen det han gör). Regissören beger sig från sin hemstad New York ut till Elsters hus – ”Three days max, I told myself”, men han kommer att stanna kvar avsevärt mycket längre än så – för att samtala med Elster om sin filmidé och att förklara varför han vill filma just honom.

Scenariet förändras då Elsters dotter blir skickad av sin mamma från New York till öknen, det framgår inte exakt varför men det förekommer vaga aningar om en alltför dominerande pojkvän. Dottern visar sig vara lika cynisk och illusionslös som sin far, men i honom sker en förändring. Regissören noterar att dotterns närvaro ger Elster en ny lyster, en lite kvickare blick och han rentav ler några gånger.

Det ska givetvis till en tragedi här, det anar man också redan i början av boken genom den apokalyptiska stämningen i beskrivningen av öknen och Elsters milt sagt dystra tankevärld. Tragedin drabbar, utan att avslöja alltför mycket, Elsters dotter. Den gamle mannen åldras efter det på en kort tid snabbt. Han blir svag till både kropp och sinne. Han tystnar nästan helt. Regissören dras in i en klaustrofobisk situation där han på nära håll får se hur det går till då en intelligent men cynisk man bit för bit bryts ner av ålder och förlust.

Don DeLillos teman är alltid brännande aktuella. Hans stora gärning som författare till ett femtontal romaner är att försöka fånga ett gemensamt nu i det nordamerikanska samhället. I romaner som White Noise, Underworld, Cosmopolis, End Zone har han utforskat hur enskilda subjekt bygger vidare på eller revolterar mot sin samtid och den ständigt pågående mytologiseringen av USA. I Point Omega syns det här exempelvis i Elsters långa, och alltmer trötta monologer om liv och död, krig och fred, kärlek och hat.

Det finns alltför många fraser och tankar jag skulle vilja citera, men jag vill inte överdriva och tråka ut er läsare, så jag får ödmjukt nöja mig med ett enda citat:

We become ourselves beneath the running thoughts and dim images, wondering idly when we’ll die. This is how we live and think whether we know it or not. These are the unsorted thoughts we have looking out the train window, small dull smears of meditative panic.

Personligen betraktar jag Don DeLillo som en av de viktigaste författarna och främsta stilisterna i USA i dag (av dem jag läst, vill säga, det finns ju så väldans många). Bara en så kort fras som small dull smears of meditative panic gör mig en aning grön av avund, författare som jag är.

I oktober besöker DeLillo Internationell Författarscen på Kulturhuset i Stockholm. Då ska jag sitta där i publiken och lyssna. Och antagligen anteckna en hel del.