Litterarum

(bildkälla)

För några dagar sedan (dock inte ännu i Finland) hade filmen ”Me before you” premiär. Den baserar sig på en bästsäljande bok med samma namn av brittiska författaren Jojo Moyes. Boken har både hyllats till skyarna och granskats kritiskt, och nu är det då filmens tur.

Vad är det då som delar folk i dessa olika läger? Varför älskar en del den här boken så mycket? Och vad är det som får andra att kritisera den och till och med ordna protester på premiärvisningen?

Moyes skriver böcker i romance-kategorin, och så även när det gäller ”Me before you”. Boken handlar om 26-åriga Louisa, bokens narrativa röst, som förlorar sitt älskade jobb på ett café. För att kunna försörja dels sig själv men också sin familj söker hon andra jobb, och blir till slut anställd av den mycket välbärgade Camilla Traynor som assistent till dennes son, Will. Will är förlamad från midjan och ner, med minimal rörelse i armar och händer, till följd av en olycka två år tidigare. Mer än så tänker jag inte berätta om handlingen, men ni kan säkert lista ut en del själva.

Problemet, som de kritiska rösterna vill uppmärksamma, ligger både i själva berättelsen och i filmatiseringen av denna. Jag har hittills enbart lyssnat en fjärdedel av boken i ljudboksversion, och flera gånger reagerat på hur människor talar om personer med funktionsnedsättning. Det är mycket ”såklart han är bitter, han sitter i rullstol!”, och Louisa uttrycker inte bara en gång avsmak inför att ta hand om en funktionsnedsatt persons toalettbehov. Något hon inte behöver ta hand om när det gäller Will – han har en manlig sjuksköterska till detta ändamål. Ni vet, ingen kärlekshistoria kan involvera att torka sin partner i rumpan, amiright. Vad ger det för bild av personer med funktionsnedsättning att säga att deras liv inte är värt att leva? Hur mår någon som aldrig ser sig själv representeras i mainstream-böcker och filmer på ett positivt sätt?

Till rollen som Will valdes skådespelaren Sam Claflin, känd från bland annat Hunger Games-filmerna. Han är en normfunktionerande person. Jag tror knappast detta beror på att det inte fanns några funktionsnedsatta som kunde tänka sig att spela rollen,  utan att de helt enkelt inte blev tillfrågade. Detta är i samma stuk som att anställa cis-könade män för att spela transkvinnor. Var är representationen, var finns inklusionen?

Kanske finns det personer bland bloggens läsare som också älskat denna bok, liksom så många andra. Jag säger inte att man behöver sluta med det. Men jag efterlyser mer diskussion kring inkludering av olika minoriteter inom litteraturen, och all slags kultur, och att framställningen av dessa inte säger ”det hade varit bättre om ni var döda”.

För fler texter, bland annat av personer med tolkningsföreträde i frågan, läs t.ex. dessa artiklar (varning, innehåller spoilers!)

”We long to watch disabled characters like us. Instead we get Me Before You” av Penny Pepper, The Guardian
”’Why Are You Complaining? Some People Actually Feel That Way'” av Kim Sauder, Huffington Post
”’I’m not a thing to be pitied’: the disability backlash against Me Before You” av Ryan Gilbey, The Guardian