Litterarum

Vad som än står
av Cyril Hellman och Peter Bergting
Kartago

Egentligen är det konstigt att Sverige inte har fler populärkulturella skildringar av fotbollsvåld än vi faktiskt har. Till skillnad från Storbritannien, där böcker, filmer och TV-serier om huliganer är så populära att fenomenet har fått namnet “hooliporn”, så existerar det knappt här alls. Trots att det fotbollsrelaterade våldet är debatterat och medialt uppmärksammat har vi ännu inte fått våra egna “The football facktory”, “Cass” eller “Among the thugs”. Försök har gjorts, inte minst utifrån en vilja att förklara varför en del män tycker om att slåss i grupp. För några år sedan reste Teater Fryshuset runt med sin föreställningen “Topboy” och journalisten Stephan Mendel-Enk gav 2004 ut boken “Med uppenbar känsla för stil” som i sin tur tog sin början i ett längre reportage om AIK’s Firman Boys men i övrigt är det rätt tunt. “En av grabbarna” blev omtalad när den gavs ut och den påminde till stora delar om de i Storbritannien så populära självbiografiska skildringarna av livet i en firma. Men till skillnad från de brittiska böckerna skrevs “En av grabbarna” under pseudonym och satte därför stopp för ett eventuellt kändisskap som då och då drabbar dessa författare i Storbritannien.

Nu i dagarna har i alla fall en ny skildring av livet som kategori C-supporter kommit. Det är författaren och journalisten Cyril Hellman som tillsammans med tecknaren Peter Bergting ger oss serieromanen “Vad som än står”. Historien bygger på ett 20-tal intervjuer med aktiva firmagrabbar som Hellman gjorde inför arbetet med en långfilm som inte blev av. Vi får följa Richard och den några år yngre Patrik, de jobbar på samma restaurang men är medlemmar av olika fotbollsfirmor, Djurgårdens och AIK:s. Berättelsen utvecklas till en West Side Story-liknande historia om rivalitet, hämnd och broderskap där Patrik riskerar att råka riktigt illa ut på grund av en händelse några år tidigare där hans äldre bror var inblandad.

“Vad som än står” är tecknad för snabbhet. Strecken vill hela tiden vidare och bildlösningarna är öppna. När våld skildras drar bilderna mot det skissartade och fångar kaoset och hastigheten. Färgskalorna glider och förändras för att berätta känslor och temperament, det är skickligt och mycket effektivt. Den som har läst Bergtings och Jens Lapidus “Gängkrig 145” kommer att känns igen sig, även om “Vad som än står” inte är riktigt lika ren, detaljrik och filmisk. Det är också i illustrationerna som modet kommer in. Att göra en skidring av fotbollsvåld utan att beröra stil är inte möjligt, precis som andra subkulturer baseras en stor del av identiteten på vilka kläder som bärs och i “Vad som än står” märks Lacoste, Fred Perry, Polo Ralph Lauren och, så klart, Stone Island. Hur självklart det än är att märkena ska finnas där känns det ändå ibland lite sökt, lite som att de är dittvingade. Stone Island är ett av huliganvärldens mest ikoniska märken men att slänga in det redan på omslaget är lite väl mycket. Ett omslag som för övrigt, medvetet eller omedvetet, har många likheter med tidigare nämnda bok av Stephan Mendel-Enk.

Och så måste vi prata lite om förordet. Av någon anledning är det skrivet av Stig Larsson, han berättar om en akademisk avhandling han har läst, om slagsmål han har sett på YouTube och om alla tjejer som genom åren inte har förstått hans fotbollsintresse. För tjejer förstår inte fotboll för att de är, ja, just tjejer, för det är ju en boll som ska in i ett mål och ja, målet är ju en vagina som ska penetreras… Löjligt är bara förnamnet. Något som däremot inte är löjligt är skildringen av Richards och Patriks motvilliga vänskap och den inre kamp de båda för mot det liv de har valt att leva. Richard som vet att han borde sluta med våldet för att vara mer med sin familj och Patrik som fortfarande lever någon form av tonårsliv trots att han snart ska fyller 30. Motsägelsefulla känslor som ställer viljan till ett liv med familj och kärleksrelationer mot en rädsla för att bli uppäten av svenssonliv och vardag.

“Vad som än står” undviker de vanligaste förenklingarna kring supporters som sysslar med våld så som att de egentligen inte är intresserade av fotboll och att de bara är arbetslösa unga män som inte förstår bättre. Richard och Patrik tillåts vara betydligt mer komplexa än så, de får bli människor med livskriser, ångest, saknad och sorg vilket också är berättelsens kanske främsta styrka. Något som hade kunnat bli minst lika intressant är ambitionen att inte moralisera, det känns som att författarna hellre vill skildra än att peka finger men tyvärr överges den hållningen någon stans på vägen till förmån för den större dramatiken. För hur ledigt berättelsen än flyter mellan slagsmål och jobb, gänget och familjen blir priset för den som väljer ett liv med grabbarna ändå alltid för högt.

Vi får se om detta blir ett startskott för en svensk huligantrend i populärkulturen eller om det bara är ytterligare en droppe i den spridda skur som hittills redan har fallit. Det är så klart inte självklart att det blir bra kultur bara för att våld skildras men det skulle kunna vara en viktig utgångspunkt för samtal om ett av vårt samhälles verkliga problem, manligheten och dess normer. Vi får se hur det går.