En blogg om böcker

Evenemang

Helsinki Lit: Sara Stridsberg

11 May , 2016, 18.39 Julia

 

(Bild från SvD)

Och världen förblir en enda längtan tillbaka. Floden, Ventor, trädkronorna, blodrosorna, de där himlarna som aldri kommer tillbaka. Spröda sönderslitna moln som speglar sig i floden och det är svarta grenar i det svarta vattnet. Träden böjer sig mot floden, deras rötter översvämmas av mörkt flodvatten och trädkronorna längtar efter att drunkna och Dorothy går ut i floden med kläderna på.
ur ”Drömfakulteten”

För tio år sedan läste jag Sara Stridsbergs ”Drömfakulteten” första gången, år 2006. Kände redan till Valerie Solanas, då jag som sextonårig feminist hunnit bekanta mig med henne och läsa valda delar ur ”SCUM Manifestet” (översatt till svenska av Stridsberg själv). Än idag fascineras jag av det hat Solanas texter fått utstå, främst med tanke på att ganska många hyllade män skrivit ganska liknande saker om kvinnor genom historien.

”Drömfakulteten” är en uppdiktad fiktion av Valeries liv: en fantasi om hur det kunde ha sett ut. Om sandstränder och laboratorier, om kärlek och frustration och manshat och döden. Berättarjaget tar sig in mellan raderna och låter läsaren förstå att det här bara är på låtsas, fast ändå inte.

”Happy Sally”, Stridsbergs debutroman, läste jag lite senare och älskade även den. Havet och längtan till dess närhet är något jag kan relatera till, och språket i Happy Sally får mig att riktigt känna saltvattensdoften och den gassande solen på bar hud. Och den där evinnerliga längtan, trängtan, efter något annat, efter mening.

Det sägs att gamla patienter fortfarande återvänder till Klockhusparken vid Beckomberga, att de står där under träden med händerna trycka mot den solblekta fasaden, som om ett institutionshjärta ännu slog där inne, en svag människopuls mot min hand när jag rör vid fasadens svagt blodröda färg.
– ur ”Beckomberga – Ode till min familj”

För några dagar sedan började jag läsa ”Beckomberga, Ode till min familj”, Stridsbergs senaste roman som utspelar sig i 1980-talets Stockholm, närmare bestämt på Beckomberga sjukhus, ett av Europas största mentalsjukhus. Här satt även Stridsbergs pappa under några år, och visst känns berättelsen personlig, vilket hennes texter ofta gör. Vi får följa tonåriga Jackie och hennes relation till pappan Jimmie Darling, och mamman Lone som till slut inte orkade leva ihop med Jims missbruk och ångest.

Det är många beskrivningar av himlar och moln; mjölkvitt och febergult, hotfulla och kvävande. Detta ger en berättelse redan präglad av sjukdom och ångest en ännu mer instängd känsla av skevhet. Ibland går det att genomlida, men ibland vill man öppna ett fönster ut till intet och bara andas, fly, försvinna. Ungefär som det känns att vara deprimerad.

Jag har deltagit i två författardiskussioner med Stridsberg tidigare, och hennes sätt att se på skrivande och litteratur slutar aldrig inspirera och fascinera. Ser fram emot hennes och Claes Anderssons samtal om mental hälsa och hur detta hanteras i litteraturen, denna lördag på Helsinki Lit.

En kommentar

  1. Jessica skriver:

    Vilka vackra citat!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *