Litterarum

Jag har svårt att förstå vad Rosa Liksom vill med sitt författande. Ofta tror jag mig förstå för att i nästa stund tvivla på om det egentligen inte är precis tvärt om. Samtidigt stör jag mig på att jag letar efter hennes syfte, varför är det intressant? Räcker det inte med att hon skriver så att det faktiskt känns och att det får mig att tänka? När jag läser hennes senaste två, till svenska översatta, böcker “Kupé nr 6” och “Sånt är livet”, tänker jag ofta att hon skriver fördomar. Inte om fördomar, utan just fördomar. Och så tänker jag på mod och på berättarglädje. Sen kommer det där tvivlet, för jag får verkligen inte ihop det. Kan hon verkligen skriva fram fördomar så vackert och besjälat eller är det jag som har missförstått allt? Kan det vara något så vagt som en generationsklyfta som gör att jag läser in sådant hon inte menar? Eller hade jag förstått bättre om jag hade vuxit upp i Finland istället för i Sverige? Eller läser jag bara fel för att jag kommer från en ängslig stockholmsk innerstadsbubbla där vi gärna vill tro att vi inte sysslar med nått så bonnigt som fördomar?

I “Kupé nr 6” är det 80-tal och vi får följa med en i Moskva universitetsstuderande kvinna från Finland på sin resa med Transsibiriska järnvägen till Ulan Bator. Kvinnan som knappt pratar på hela resan kallas av sin författare för flickan medan hennes ofrivilliga kupékamrat, en 45 årig ryss, pratar desto mer och benämns som mannen. Via mannens minst sagt grova språk får vi ta del av hans tyckande och tänkande om allt och alla men främst om de som bor i Sovjet men inte är ryssar samt om hur kvinnor är och borde vara. Det är fördomar och sexism i ett sådant flöde att det är svårt att hinna med. I hennes senast översatta bok, ”Sånt är livet” vänds blicken i stället mot det egna landet. Där får vi följa med på en resa genom Finland till de människor som inte tillhör normen, till dem som har fallit utanför systemet eller helt enkelt bara inte bor i de större städerna. Även här är det lätt att hissa fördomsflaggan, de korta berättelserna handlar om människor som i Sverige till stora delar skulle kallas underklass och om deras liv med alkohol, våld, och sjukdomar. Allt berättat på ett ofta både raljant och rått sätt.

Där “Kupé nr 6” är långsam och vacker, till stycken närmast poetiskt berättad, är ”Sånt är livet” något helt annat. Tempot är uppskruvat och de dråpliga berättelserna balanserar ofta på gränsen till buskis och det vulgära. Det är provocerande, inte så mycket för att det är vulgärt utan för att berättarblicken inte självklart tar parti för sina ofta utsatta huvudpersoner. Ibland måste jag stanna upp i min läsning och tänka till om hon verkligen förlöjligar de som har det tufft här i livet eller om det bara är jag som läser in sådant som inte är skrivet?

Kanske är det mitt i allt detta som Rosa Liksoms verkliga styrka ligger, att hon inte väjer för livet. Hon verkar ständigt vilja sätta fingret i det sår som för tillfället är mest infekterat och sedan, när de flesta andra har fått nog, väljer hon att peta ännu djupare. Jag tänker att Rosa Liksom sysslar med att tillverka stora speglar för oss andra att spegla oss i. Inga förskönande speglar som mjukar till och smalnar av utan stora skoningslösa reflekterande ytor som förstorar våra egna skavanker. I hennes böcker blir vi tvungna att se oss själva som dem vi inte vill vara. Det är inte hennes fördomar som skrivs utan våra egna. I “Kupé nr. 6” ser vi våra fördomar om ryssar och andra utlänningar medan vi i “Sånt är livet” blir tvungna att titta på dem vi helst vill slippa ha allt för nära in på oss i vår medelklassiga vardag.

Som läsare är det lätt att uppleva Rosa Liksom som hjärtlös, att hon vill göra sig lustig på andra människors bekostnad men i själva verket är det tvärt om. Rosa Liksom är stenhårt lojal med alla sina huvudpersoner men till skillnad från många andra författare med patos vägrar hon att moralisera. Likt Albert Camus i “Främlingen” väljer hon att inte berätta vad som är rätt och fel, det ansvaret överlåter hon på sina läsare. Hon skriver fram brutala skildringar av ensamhet, skam, missbruk och våld, inget är för jobbigt att väja för och allt behöver sägas rakt och med så mycket svart humor som möjligt. I allt det här finns en uppfriskande trotsighet, syftet måste inte förklaras, ursäkter kan inte avkrävas och konsten är för viktig för att behöva vara tydlig.

Under Helsinki Lit kommer Rosa Liksom tillsammans med Mark Levengood att prata om utanförskap, fosterland och grannländer. Min förhoppning är att samtalet ska få bli lika rått, glatt och ärligt som Rosa Liksoms författarskap, för just nu kan jag inte tänka mig något bättre och viktigare sätt att samtala om vår samtiden.