En blogg om böcker

Betraktelser

Shakespeare i mitt hjärta – gästkrönika av Anna-Karin Ratcovich

23 Apr , 2016, 09.00 zacfors

 

Trots att min bibliotekskollega brukar säga att jag har minne som en elefant, jag tror det ska föreställa en komplimang, så minns jag inte när det började. Eller hur det började. Eller om det var en viss person som gjorde det. Det var inte alls som när min klasskompis i sjunde klass gav mig ett kassettband, ja jag är född på 70-talet, och Depeche Mode blev mitt favoritband för alltid. Eller som när jag läste ”Grabben i graven bredvid” och på något konstigt vis insåg att det var bibliotekarie jag ville plugga till. Det var inget specifikt som hände eller någon särskild person som påverkade mig, men redan i tonåren väcktes en fascination för en författare som redan då varit död i över 350 år.

I mitt arbete som bibliotekarie jobbar jag bland annat med att ta fram statistik. Både statistik vi kan ha nytta av i verksamheten, och statistik som jag tar fram för mitt eget höga nöjes skull. Som en följd av detta vet jag att om man kollar upp vilka de mest utlånade pjäserna de senaste fem åren, som också råkar vara hur länge jag jobbat på detta bibliotek, är så återfinns inte mindre än tre Shakespeare-pjäser på topp fem: Romeo och Julia, Hamlet och En midsommarnattsdröm. Jag står säkert bara för ungefär hälften av lånen, och den andra hälften kan vara personer jag övertalat. ”Du ville ha en tragisk historia om ett mord på en högt uppsatt statsman, som gärna utspelar sig på romartiden? Varsågod, du kommer älska ”Julius Ceasar”. Eller: ”Du ville ha en rolig bok med magiska inslag? Varsågod, här får du ”Stormen”. Den handlar praktiskt taget om Harry Potter.”

Från att ha läst en pjäs då och då i mina tonår, gick jag i slutet av 90-talet in en ny fas och blev bokslukare. Jag var 20 år och hade precis flyttat hemifrån för att plugga engelska på högskolan. Det var ju inte direkt någon tillfällighet att jag valt just engelska för mina studier, men sällan har en 20-årig student blivit så besviken. Istället för att recitera ”Othello”, ”MacBeth” eller ”Kung Lear” med mina klasskamrater läste vi böcker med titlar som: Stilistik i engelska texter eller Introduktion till sociolingvistik. Jag fick istället fylla min pyttelilla etta på Tordönsgatan i Gävle med alla böcker av Shakespeare som jag kunde hitta, och hade råd med, och läste dem flitigt från pärm till pärm. Samma år gick filmen ”Shakespeare in love” upp på bio och medan de flesta jag kände kallade den för tramsig smörja, tyckte jag så klart att den var fantastisk.

Men jag skulle inte kalla mig ett fanatiskt fan eller så. Absolut inte. Att jag under en lång period av mitt liv ville döpa min förstfödda son till William var ju bara för att jag verkligen gillade låten ”William, it was really nothing” med The Smiths. Ingen annan orsak. Och jag blev ju inte direkt ledsen när mina kompisar bjöd in mig och pojkvännen till sitt bröllop i Stratford-upon-Avon. Vi bodde på hotellet The White Swan som till och med hade Shakespeare-citat utanför varje rum, och det fanns nog inte ett enda torg, en enda pub, ett enda hus eller en enda gata i den stan som inte hade en koppling till den stora sonen. Självklart besökte jag Holy Trinity Church där Shakespeare är begravd och jag köpte en jättefin mugg full med vad jag var tvärsäker på var karaktärer från hans pjäser som t.ex. Henry IV och King John. Det visade sig dock vara en mugg med den brittiska kungalängden, men fin är den likväl och fortfarande en klockren Shakespeare-souvenir.

Min finaste souvenir från Stratford-upon-Avon blev dock ett frieri från pojkvännen som numera är min man. Så oavsett vad som händer har William Shakespeare en speciell plats i mitt hjärta. Och inte minst i min bokhylla.
 
 
 
Anna-Karin Ratcovich är bibliotekarie i Mölndal och för länge sedan lyckades hon omvända en Shakespeare-skeptiker (nu mera Litterarum-skribent) genom att få med hen till en Shakespeare-festival i San Francisco.

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *