En blogg om böcker

Betraktelser,Fantasy,Unga vuxna

Starka hjältinnor med självkänsla

25 Mar , 2016, 12.10 Julia

 

Det är fantastiskt att unga tjejer – och killar – idag kan välja och vraka bland böcker för att hitta berättelser om andra ungdomar i huvudrollen, gärna i någon spännande dystopisk framtid med äventyr, spänning och ett plötsligt kall att rädda världen. Jag tänker på ”The Hunger Games”, ”Divergent”, ”Throne of Glass”, ”Red Queen”, ”Harry Potter”, ”Percy Jackson”, och så vidare. Här om dagen försökte jag komma på starka kvinnokaraktärer jag själv kunde identifiera mig med som ung och kom på tre: Hermione Granger, en stor bikaraktär i ”Harry Potter”-serien, samt Pippi Långstrump och Ronja Rövardotter. En enda karaktär som var i ungefär samma ålder som jag, de två andra från barnlitteraturen. Om någon kommer på fler, säg till: tidsperioden är 1990-tal och tidigt 2000-tal.

Det känns onekligen som att hela Young Adult-fenomenet är något relativt nytt som uppkommit under de senaste fem-tio åren ungefär, det vill säga ganska många år efter att jag själv var i åldern att riktigt fastna i dem. Nu läser jag väldigt mycket Young Adult ändå, men det är sällan jag verkligen älskar en bok i den genren. Jag läser det främst för att jag är otroligt passionerat intresserad av tonårskultur, vill jobba med tonåringar i framtiden och själv skriver på en berättelse som faller inom ungdomslitteraturen.

Men visst finns det berättelser jag gillar. ”The Hunger Games”, till exempel. Filmerna är också väldigt bra. Gillar att det numera finns så många serier med just kvinnliga huvudrollsinnehavare som – ofta mot sin vilja – blir hjältinnor, samtidigt som de tampas med sina egna, personliga problem. Efter ”The Hunger Games” kom ”Divergent”, också filmatiserad (helt okej filmer bara, dock är Shailene Woodley en favorit) och nu har jag fått upp ögonen för både ”Throne of Glass”-serien av Sarah J. Maas och ”Red Queen”-böckerna av Victoria Aveyard. Samma historia i alla dessa: ung tjej som skall rädda världen.

Men det är något som gnager och skaver i min läsning. Alla dessa tjejer är så väldigt medvetna om sina egna brister, men har knappast någon aning om sina egna styrkor. Visst, tonåringar dras säkert till berättelser som handlar om andra som känner sig lite konstiga, lite annorlunda, lite fel, men vad ger det för en bild åt unga tjejer om deras hjältinnor alltid känner sig mindre värda? Läser ”Red Queen” för tillfället och det är minst en gång per uppslag som huvudpersonen Mare Barrow uttalar sig om hur något är hennes fel, hur konstig hon är eller hur mycket hon förstör saker och ting. Detta ger knappast hennes karaktär ett större djup, utan får henne snarare att framstå som gnällig, otacksam och otrevlig. Utöver detta är könsbeskrivningarna i boken otroligt ensidiga: alla tjejer och kvinnor är onda, bitchiga rivaler, medan killarna och männen är smarta, godhjärtade, starka och potentiella förälskelser. De manliga karaktärerna är, ofta, mer tredimensionella, med ett större djup.

Jag förstår att det knappast är kul att varken skriva eller läsa om en karaktär som höjer sig själv till skyarna och alltid klarar av allting hen åtar sig, men bara för att en karaktär kan tycka om sig själv så behöver hen inte bli en Narcissus. En tonårshjälte med Pippis självklart peppiga (ordvits) personlighet kanske skulle gå de flesta ungdomar på nerverna, men ta Hermione, till exempel. Hon är både otroligt smart, envis, modig (och ibland något långsint), men samtidigt skör, omhändertagande, känslosam – klassiskt kvinnligt kodade egenskaper, med andra ord. Detta utan att bli tråkig eller löjlig, vilket jag tror är rädslan hos författarna som skapar dessa kvinnliga tonårshjältar i hjälteberättelser, som annars är en annars ganska maskulin genre. De vill så gärna att läsaren skall förstå att den här tjejen blivit hjältinna mot sin vilja, och de gör detta genom att göra henne osäker på sig själv.

Klassiskt flickigt kodade egenskaper, som till exempel att gråta, är pinsamt och skamligt. Här till exempel, jämför hon sig själv i sitt mest sårbara tillstånd, med smink:

My hands wipe at my eyes, though my tears are long lost in the rain, leaving behind only an embarrassingly runny nose and some black makeup. Thankfully, my silver powder holds. It’s made of stronger stuff than I am.

Tanken är att läsaren skall kunna identifiera sig med huvudpersonen, givetvis, men till vilket pris? Inte ens när Mares märkliga kraft (som beskrivs som rentav mirakulös) kommer fram kan hon se något positivt hos sig själv; hon beskriver sig som ett freak, ett missfoster. Detta mönster finns också i ”Divergent” (som jag inte heller fann särskilt bra), att huvudpersonen är något av en *~special snowflake~* med fantastiska förmågor utan like, någon som alla älskar – utom hon själv. Den enda lärdomen jag kan tvinga fram ur detta är att enbart prestation inte är det viktigaste, men det är också väldigt långsökt, då prestation blir det enda som räknas i och med att dessa ”utvalda” (chosen ones) är så överjordiskt annorlunda än alla andra. Med andra ord vitt skild från den genomsnittliga läsaren.

Jag vet ärligt talat inte vart Aveyard vill komma med den här berättelsen och den här karaktären. Har 150 sidor kvar. Jag återkommer.

Läs också

4 kommentarer

  1. Frida skriver:

    Jag vill ju tro att det alltid funnits en massa bra ungdomslitteratur – vi var bara sämre på att hitta guldkornen tidigare. Det som är annorlunda idag är dels sociala medier men dels också att ungdomsböckerna har fått betydligt större synlighet nu när så många vuxna har hittat till dem efter typ Hunger Games och så har det lett till att en massa ungdomsböcker filmatiseras och det i sin tur ger ännu mer synlighet osv.

    Du sätter fingret precis på problemet hos så många ”starka hjältinnor”! De har alla möjliga naturliga och övernaturliga (och typiskt maskulina) styrkor men de får sällan vara annat än osäkra, ödmjuka och självuppoffrande. Väldigt tröttsamt. Visst, tonårsflickor är osäkra, men de är också många andra saker – stolta, ambitiösa, självsäkra. Och ibland kanske de t.o.m. (oh the horror!) tycker att de är snygga. (Det är nog en av mina största pet peeves – hjältinnor som är jättevackra men de fattar det inte själva förrän någon kille berättar det för dem. Gaah!)

    • Julia skriver:

      Precis så! Alla dessa böcker, även Hunger Games, innehåller ett kärleksdrama (gärna triangeldrama) och det läggs ofta väldigt mycket fokus på det framför vänskap (en annan anledning att älska Hermione/Harry – de är alltid bara vänner).

      Och det där med utseende, påminner mig om en screenshot på en chat-konversation där en kille skrev till en tjej att hon är snygg, och då hon svarade ”jag vet” istället för typ ”tack”, så skrev killen något i stil med ”eh fula kärring vad tror du om dig själv.” Alltså what? En tjej får bara vara snygg för killar, med andra ord. The male gaze och så vidare.

      • Frida skriver:

        JA! Jag tänkte faktiskt precis på det där också! Jag har sett liknande screenshottar av liknande konversationer från typ tinder och sånt och alltså… ja, det om någonting visar ju hur ”fel” det är för en tjej att vara självsäker.

        Och Hermione/Harry är en av mina favoritrelationer EVER.

  2. Jessica skriver:

    Mycket intressant inlägg, känner verkligen igen det där med vad du skriver! Framför allt Tris i Divergent-serien känns som en sådan hjältinna, hon går mest omkring och känner sig usel tills hon blir SEDD av Four…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *