En blogg om böcker

Betraktelser

Påskekrim

23 Mar , 2016, 11.18 Jessica

 

En norsk tradition sedan 1980-talet (om man får tro Wikipedia, hrrm) är att ägna påskveckan åt att läsa ”påskekrim”, det vill säga deckare. Samma källa låter påskina att det hela fick sin början genom en särdeles lyckad reklamkampanj för just en detektivroman, och på den vägen är det. Begreppet har så småningom implementerats även på den svenska bokmarknaden, och numera kan man stöta på begreppet och allehanda boktips i såväl bokbloggosfären som i media.
Min pseudovetenskapliga tolkning av det hela är att folk (och jag med dem) gärna tyr sig till kontraster – så när vädret (och livet?) äntligen börjar ljusna igen kan man åter ägna sig åt mörka och dystra mordfall inom fiktionens värld. Att deckarnas högsäsong i Norden är under sommaren och solsemestrar är det väl ingen som har undgått?

IMG_6484_2Själv läser jag gärna deckare och thrillers året om, men visst packar jag gärna ner en mordgåta även i påskpackningen. Om det beror på det återvändande ljuset eller helt enkelt att högsäsongen för splitternya deckare närmare sig vet jag inte. På bilden ser ni amerikanska Harlan Cobens senaste alster, Fool Me Once. Coben skriver spännande thrillers om vanliga människor – oftast män men den här boken verkar vara ett undantag! – som råkar ut för något konstigt och som av en eller annan anledning inte vänder sig till polisen utan bestämmer sig för att gå till botten med mysteriet själva. Inte direkt böcker man kommer att minnas på sin egen dödsbädd, men så gott som bombsäker underhållning i stunden. Ännu har jag inte färdigställt påskpackningen (läs: bokhögen), det är som vanligt en ljuv planering som innebär en hel del bläddrande och bokklappande, men Coben ligger bra till för att få följa med ut till stugan.

Läser ni deckare eller någon annan specifik genre under påsken, eller är det som vilka vanliga dagar som helst?

Läs också

4 kommentarer

  1. Julia skriver:

    Intressant tradition! Kanske skräckböcker med övernaturligt tema skulle passa bättre i temat? Hur som helst kan jag hedra traditionen med att läsa novellen The Grownup av Gillian Flynn. Hört massa bra om den och har den i bokhyllan.

    • Jessica skriver:

      Gillian for president! Önskar dock att hon skulle återgå till att skriva bra böcker och inte filmmanus (eller vad hon nu håller på med)…

  2. Bo Wande skriver:

    Jag arbetade som socialarbetare i Bergen 1978-84, och fick tillsammans med åtta (fyra våningssängar fördelade på två rum) kolleger/vänner låna en hytte en vintervecka, några säsonger. Efter dagsturer på fjället, tog vi egen Irish coffee och hade högläsning ur någon deckare. Det speciella – för mig i varje fall – var nog den ‘scoiala’ biten dvs att vi hade högläsning, och inte så mycket VAD vi läste. Det var väldigt mysigt. I Bergen hade vi ofta gemensamma middagar hos Ragnhild och hennes bror Trond Hollekim, ursprungligen från ön Tysnes dvs nynorskbygder, i deras kollektiv på Storms Gate 3 i Bergen. Där brukade vi också idka högläsning, efter maten. Jag kommer ihåg H C Andersens sager. Populär att högläsa ur var också läkaren Richard Fux betraktelser över fenomenet hypokondri. Jag vet inte varför mina annars vänligsinnade kamrater tyckte mycket stämde in just på mig: Kanske för att de alltid var friska medan jag hade mina influensor ett par gånger per år i ungdomen. Samt attt författaren var svensk.
    Bergenstiden avlöstes för mig av en termins studier i Stockholm. Jag blev en tid allergisk och uppsökte studentläkaren som skrev ut medicin och undertecknade med en visserligen oläslig namnteckning, men stämpel: ”studentläkare” och namn ”Richard Fux”. Läkarintyget skickade givetvis omgående och smått triumferande till mina vänner i Bergen!
    Ska tilläggas att Sjöwall & Wahlöö nog var de mest populära krimförfattarna (även) i Norge på den tiden, åtminstone i mina kretsar i Bergen.
    /bo w

    • Jessica skriver:

      Låter verkligen charmigt med högläsningen, då blev ju läsningen en social syssla också!
      Sjöwall & Wahlöö var väl verkligen sin tids giganter, men så förnyade de ju också genren då de började implementera samhällskritik genom deckarintrigen. Vad vore ”det svenska deckarundret” utan dem?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *