En blogg om böcker

Dystopier,Recensioner

Sorgliga men strålande ”Station Eleven”

11 Feb , 2016, 14.53 Jessica

 

Det är nästan på dagen ett år sedan jag läste ut Station Eleven av Emily St John Mandel, men det går inte många dagar utan att jag tänker på den. Fortfarande. Förvisso beror det till stor del på att den ingår i sortimentet i den bokhandel jag jobbar i, men det är mer än det. Karaktärer jag minns, scener, rentav repliker. Det är ovanligt för mig, som läser mycket, snabbt och otåligt – so many books, so little time..! – att det stannar kvar så många konkreta minnen av läsningen, oftast är det mer en stämning där de konkreta detaljerna suddas ut efter ett tag.

I was here for the end of electricity.

Station Eleven är inte så mycket en dystopi som det är en postapokalyptisk roman. En fruktansvärd influensa, Georgia flu, utbryter och skördar 99 % av mänskligheten inom loppet av några veckor. Människor försöker rädda sig så gott det går: genom att isolera sig eller genom att fly, men få kommer undan. De dör som flugor: på sjukhusen, i sina lägenheter och bilar, på en paradisstrand långt borta hemifrån. St John Mandel frossar inte i detaljerna, men hon ger tillräckligt med inblick i dessa människors liv för att det ska bli hjärtskärande då deras liv släcks. Det går så snabbt också, man vet inte vad man ska göra, man hinner inte förstå. Hinner inte ta farväl.

They swore at airport management, at the TSA, at the airlines, at their useless phones, furious because fury was the last defense against understanding what the news stations were reporting.

Och så finns det de som överlever. En av dem är Kirsten, en barnskådespelare som storögt stod i kulisserna kvällen då influensan bröt ut i en annan del av landet, och som nu turnerar med ett Shakespeare-sällskap. Det är en ny värld de överlevande bebor, det finns inte internet, elektricitet eller bränsle. Vissa har bosatt sig i små kolonier, andra lever sitt liv på vägarna.

För att vara en förhållandevis tunn bok, 336 sidor, rymmer Station Eleven många karaktärer och tidsplan. En viktig karaktär är exempelvis en av skådespelarna som dör alldeles i början av romanen, men vars liv målas upp i efterhand. Det finns skådespelartruppen i tiden efter influensan, det finns människorna som fastnar på ett flygfält och som försöker lära sig varandras språk för att få tiden att gå, lära känna varandra och kanske ta avstånd till det som skett. Kanske är man inte lika ensam och rädd på ett annat språk?

Hell is the absence of the people you long for.

Trots mångfalden karaktärer blir romanen aldrig spretig eller ytlig, snarare ges du som läsare en bredare bild av små och stora händelseförlopp, och du blir tvungen att göra plats för flera av karaktärerna i ditt läsarhjärta. Du vävs totalt in i romanvärlden genom Emily St John Mandels vackra språk, bara då och då kommer du upp till ytan och tänker att du ska ringa någon av dina viktiga människor, dem vars namn du skulle mumla om världen skulle gå under.
Ett av livets stora mysterier är varför denna fantastiska roman inte har plockats upp av varken svenska eller finska förlag. Känner inte en enda människa som har läst boken och inte tyckt om/drabbats av den!

Läs också

2 kommentarer

  1. Bam skriver:

    Åh. Det låter verkligen som en berättelse i min stil. Ska absolut ta och läsa den. (Och citaten då! Wow!)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *