Litterarum

Den fransk-algeriska Nina Bouraoui anses idag vara en av Frankrikes allra främsta författare. Sedan debuten 1991 har det blivit 16 böcker vars teman ofta kretsar kring barndom, minnen och identitet. I Sverige har nästan samtliga av hennes böcker getts ut av Elisabeth Grate Förlag och fått ett ordentligt genomslag. Att hon förr eller senare skulle dyka upp på Kulturhusets internationella författarscen var bara en fråga om när.

Hennes framträdande sålde så klart slut på nolltid och stämningen i publiken beskrevs nog bäst av en bekant, “ikväll är jag bara en fangirl, jag ska sitta längst fram och kasta upp mina trosor på scenen”. Den fullsatta lokalen bubblade av förväntan när litteraturvetaren Ingrid Elam, tillsammans med Nina Bouraoui och tolken Maria Bodner Gröön, klev in på scenen.

Bouraouis senaste bok, Strändernas skönhet, berättar historien om en persons kärlekstragedi mot fonden av de terroristattacker som nyligen har skakat Frankrike. Bouraoui berättar att Strändernas skönhet har varit hennes försök att skriva en bok som kan tilltala alla. Hon ville prata om vikten av kärlek men också hur besatthet påverkar våra liv. Hon är övertygad om att användandet av sociala medier på sikt kommer att ha enorm påverkan på våra sorger. Att vi idag kan fastna i sådant som har varit för att våra olyckliga kärlekar finns tillgängliga för oss 24 timmar om dygnet i våra flöden om vi vill.

Elam frågar Bouraoui om hennes roman Pojkflickan och undrar om hur mycket den speglar hennes egna uppväxt och ungdom. I den får vi följa den unga huvudpersonen, som också heter Nina, i ett nyligen fritt Algeriet på 70-talet. Med en blond fransk mor och en algerisk fader finner hon sig sliten mellan två världar. Hon väljer en egen väg, hon väljer att bli en pojkflicka. Bouraoui berättar för Elam att Pojkflickan ligger väldigt nära hennes egna upplevelser av att just ha en fransk mor och en algerisk far. Och precis som i bokens andra hälft fick även Bouraoui uppleva utanförskapet i form av sina egna morföräldrar som aldrig kunde förlika sig med att deras barnbarn var en sådan där invandrare.

Bouraoui berättar också att det var under den tiden hon upptäckte skrivandet. Hon var ofta ensam hemma och som 8 åring skrev hon för första gången en egen historia. Hon beskriver att det var då hennes livslust väcktes. Att det närmast var en sensuell känsla att skriva meningar. Och att hon där och då bestämde sig för att hon skulle skriva resten av sitt liv.

Det finns flera berättelser om Bouraoui relation till Marguerite Duras och under kvällen kommer hon själv in på hur de träffades. Det skedde i början av 90-talet, Bouraoui skrev på sin första roman men hade ännu inte debuterat. De pratade om Duras självbiografiska roman Älskaren när Duras pekade på Bouraouis hår och sa “jag har också haft ett sådant hår som du men du har inte haft en sådan älskare som jag”.

Det är nästa alltid intressant att lyssna på författare när den de samtalar med är kunnig och påläst. Visst, det kan så klart bli lite väl nördigt, som när Aris Fioretos spenderade en och en halv timme med Don DeLillo pratandes om hans egna teorier om DeLillos senaste bok, men ofta är det bra. Bouraoui är också en dröm att intervjua. Till synes helt självgående och pratar i långa utläggningar som möjligt är något ansträngande för tolken att hänga med i. Men jag undrar ibland om det inte skulle vara mer intressant för publiken att få lyssna på ett samtal mellan två författare istället? Jag kan sakna det oväntade, det som kan uppstå när två personer behöver resonera sig fram till något gemensamt i stället för att “bara” leverera svar på frågor. Det skulle vara intressant att se samtalet som form utvecklas mer på Kulturhuset framöver.