Litterarum

Året är nästan slut och årsbästalistor har virvlat fram som snöflingor i kulturlandskapet. Samtidigt är de första vårtecknen redan här. De rikssvenska förlagen har alla de senaste veckorna gett oss vårkataloger där våra kommande läsupplevelser listas sida upp och sida ner. Och det ser helt ok ut.

Anna Hallberg är tillbaka med diktsamlingen Chow, Chow som enligt Bonnier ska utspela sig på flera geografiska- och språkliga platser än tidigare. Samma förlag fortsätter också med den retrospektiva utgivningen av Roberto Bolaño. Den utgivning de tog över från Tranan efter det svenska genombrottet. Denna gång är det Avlägsen stjärna och Isrinken som står på tur.

Även Modernista återutger berättelser. Men till skillnad från Bolaño är utgivning av Douglas Couplands två mest ikoniska böcker kanske något tidigt? Eller så är det bara jag som har blivit gammal. För kanske finns det återigen ett intresse att läsa om det tidiga 90-talet och den amerikanska x-generationen?

För Svenskfinsland är det kul att veta att Martina Moliis-Mellbergs A, som gavs ut av Schildts & Söderströms 2015, nu ges ut av Modernista i Sverige. Modernista fortsätter även sitt danska engagemang, denna gång med Bjørn Rasmussens omtalade debut Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen.

Rockbiografier ges nu mera ut i en takt som börjar likna kokböcker, ingen artist, grupp eller vinkel är för smal för att inte ges en egen bok. Men det har dröjt ända tills nu för att någon ska ge ut en biografi om den artist som kanske mer än någon annan präglade min tidigaste barndom, Barbro Hörberg. Ordfront ger oss berättelsen om en av Sveriges mest älskade artister som lämnade oss allt för tidigt.

På tal om rockbiografier kommer Vertigo nära när de nu i vår ger ut sångare i Rammstein, Till Lindemanns, I stilla nätter. Om än ingen rockbiografi så i alla fall sångarens dikter om nätternas dekadens. Alltså inte helt långt ifrån Rammsteins favoritämne.

Men för att sluta där vi började. Bonnier. I vår ger de ut min tonårskärlek Per Hagmans första roman sedan 2011. Allas älskare, ingens älskling är en självbiografisk roman vilket får mig att jubla lite extra. Förra gången Hagman använde sig av det självbiografiska greppet var i Att komma hem ska vara en schlager som nog får ses som hans hittills främsta bok.

Så ja, bokåret 2017, du börjar rätt bra och det ska att bli spännande att följa dig framöver.