En blogg om böcker

Betraktelser,Romaner

Rapport från några dagar i Malmö

26 Oct , 2016, 14.38 Mathias Rosenlund

 

Jag tillbringar några dagar i Malmö. Höstlöven ligger i drivor längs gatorna och i parkerna. Vinden drar in från Öresund. Jag går till bokhandlar, kaféer, gamla stan, jag sitter på bänkarna i St. Johanneskyrkan, St. Petris kyrka, jag åker också ut till Lund och tittar på den magnifika domkyrkan. Jag går runt i Malmös nybygga hamnområde och tittar på de bländande byggnaderna. Kontorsbyggnader. Bostadshus. Högskolan. Blå Båten, som kan hyras för firmafester eller dylikt. Jag går till kanalerna och står på de många broarna som förenar stadsdelar med varandra. Vädret är mulet för det mesta, men en dag skiner solen och då dricker jag kaffe och läser på en balkong på Södra Förstadsgatan. Jag läser två böcker som utspelar sig i just den här staden.

*

Andrzej Tichýs nya bok Eländet är en stark roman om utanförskap, beroende, våld, men också om vänskap, solidaritet. Boken är skriven i en medvetandeström med dubbla tidsplan. I berättelsens nu är en cellist, bokens jagberättare, på väg till Köpenhamn med sina musikervänner. De ska gå på en konsert med klassisk musik. Då han väntar på sina vänner träffar han en pundare (författarens eget ord) som ber honom om pengar. Så kommer vännerna och de beger sig mot Öresundståget. Men mötet med pundaren har satt igång en ström av minnen, en ström av associationer och hågkomster. Cellisten minns sin vän Soot, och de här minnena utgör bokens andra tidsplan. Han minns sin barndom i Malmös förorter, en tillvaro som präglats av fattigdomens mörker. Höghuskvarter där barn går runt och stjäl. Där trasiga tonåringar ömsom säljer, ömsom använder droger. Tichýs prosa är rasande, full till brädden av detaljer som skriker av orättvisa, som talar ett språk av hopplöshet.

Eländet

De bägge tidsplanen överlappar varandra, och allt eftersom berättelsen framskrider blir det allt tydligare att ett av bokens stora teman är den klassresa som berättaren gjort. Från förorten till musikens finrum. Från trasiga lumpiga kläder till kostymer och fracker. En av de mest drabbande aspekterna av Eländet är den som inblick läsaren får i hur smärtsam en uppåtgående klassresa kan vara. De gamla miljöerna lämnar en aldrig. Vänskapen till barndomsvännerna, kan den finnas kvar då ens materiella förutsättningar förbättras avsevärt? Berättarens vilja till att vara solidarisk med de som befolkar hans förflutna är inte oproblematisk, den är också full av skuld.

… shuno helt bäng nu, bara en sista boll, snälla, en släng unipolära störningar, som de sa, men vi tog det lugnt, bror, bara ett gammalt vykort med avrivna hörn, ett ihoprullat kvitto ett tomt kuvert i fickan, som minne av bättre tider. Ja. Det är tröstlöst, eller hur, som läkarna säger när vi inte hör. Men vi vet, vi är inte dumma, sa Marko när jag hälsade på honom första veckan, bara för att man har smutsiga kläder och skulder hos kronofogden så är man inte dum i huvudet, som jag sa till pliten innan han smällde igen celldörren med sitt horungeflin. (Utdrag ur Eländet.)

*

Klassresans smärta är något som även den andra författare jag läser medan jag befinner mig här i Malmö har skrivit mycket om. Kristian Lundbergs nya självbiografiska roman heter Dagar bland skuggor, träd och vatten. Boken tar vid där författarens senaste roman En hemstad slutar, och även om klasstematiken inte är lika explicit i Dagar bland skuggor som i tidigare titlar som Yarden eller Och allt skall vara kärlek, finns den där mellan raderna och syns ibland genom minnesblickar och associationer.

Dagar bland skuggor är en berättelse om kärlek och förlust. Det handlar också om berättarens sjukdom, om att försöka leva med den och försöka upprätthålla relationerna till de närmaste även då sjukdomen tycks göra det omöjligt. Lundberg skriver lika naket och drabbande som alltid, språket är hudlöst, vi får stå där i berättarens lägenhet och bevittna hur panikattacker drar över honom och tvingar ner honom på knä.

I tidigare böcker har Lundberg använt sig av bibliska personer för att illustrera sina berättelser (t.ex. Job har ofta förekommit), och det gör han även i Dagar bland skuggor. Den figur som mer än andra förekommer i boken är Lasarus, den man som dog och återuppväcktes. Han blir en slags ställföreträdare för berättaren själv. Genom att knyta samman sitt eget öde med Lasarus, är det som om en gnutta hopp smyger sig in i berättelsen. Det finns nåd, det finns räddning.

Dagar bland skuggor

Vi får läsa om fyra fotografier som någon skickar till bokens berättare. Det är fotografier av honom som liten bebis. På fotona finns också en kvinna i trettioårsåldern, iklädd en sjuksköterskas arbetskläder. Hon håller pojken i sin famn. Läsaren förstår småningom att sjuksköterskan hade velat adoptera detta barn som kom från ett trasigt hem. Men det blev inte så. Föräldrarna sveper in en dag och hämtar barnet med sig, det barn som sedan kommer att växa upp i fattigdom, med en allvarligt sjuk mor och en frånvarande far.

Fotografierna blir en smärtsam insikt om att saker och ting hade kunnat vara annorlunda. Tänk om han hade kunnat leva en lycklig och trygg barndom, en uppväxt i en stabil medelklass?

Det är ett speciellt slags ljus som omger människor som har förlorat också det sista fästet i världen. Det är det som sker nu. Jag förlorar allt. Jag gör det varje gång sjukdomen tar över mig. Allt kommer att förloras. Allt kommer att skändas. / Jag rymmer ut en plats för själva förlusten, för misslyckandet. Jag skriver ett brev och tänker från början att jag i det brevet skall lyckas med att föra in allt det som inte längre vill kännas vid mig. Jag skriver den här berättelsen och hoppas att jag kan pressa samman all oro och kärlek till en enda nedskriven rad, gnistrande som salt eller diamant. (Utdrag ur Dagar bland skuggor, träd och vatten.)

*

Lundberg har annanstans skrivit om Malmös förflutna som arbetarstad. Om lyxiga Västra Hamnen som skenheligt försök att skyla över de våldsamma klasskonflikterna i staden. Jag tänker på det medan jag tittar på kanalerna som flyter ut i havet. Vad är det för berättelser vi skriver om de platser vi befolkar?

Jag tänker på berättaren i Tichýs roman, jag tänker på berättaren i Lundberg roman. Malmö, denna vibrerande och vackra stad.

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *