En blogg om böcker

Recensioner

Tripprapporter

17 Oct , 2016, 10.00 zacfors

 

Tripprapporter
Tone Schunnessons
Norsteds



Går det att skriva en generationsroman idag? Förmodligen inte. Att en ny generation unga skulle ha möjligheten att välja en tillvaro på ströjobb och bidrag känns inte längre troligt. Möjligheten till att leva utan att egentligen jobba är körd och med även premissen för generationsromanen som vi känner den. Vi kan glömma en ny Jack eller Gentlemen, förmodligen var Per Hagmans Cigarett en av de sista i sitt slag. Självklart kommer unga författare skriva romaner som deras generationskamrater känner igen sig i. Men dessa kommer med största sannolikhet inte utgå ifrån samma lyxigt självupptagna position som vi har vant oss vid att de gör.

Tone Schunnessons debutroman har till ytan många beröringspunkter med den klassiska generationsromanen. Ung vuxen flyter omkring i tillvaron utan varken riktning eller mål. Allt i hoppa kryddat med rikliga mängder knark och alkohol. Men här finns inte några ströjobb eller bidrag för att finansiera tillvaron, i stället finns onanishower i webcams och lån från ex-pojkvänner, kompisar och familj. Inte heller tillvaron är lik. För även om Schunnessons namnlösa huvudperson flyter omkring så letar hon varken efter riktning, mål eller identitet. Hon letar faktiskt inte efter något alls. Hon flyr. Och framförallt ifrån sig själv.

Varför hon flyr är oklart även om orsaker knappast saknas. Men flyktens orsaker är, som så mycket annat i boken, mest en axelryckning. Den kan lika gärna handla om de pengar hon är skyldig som de människor hon inte längre orkar med. Men det kan också handla om ren och skär uttråkning. Schunnessons huvudperson agerar inte som vi är vana vid att karaktärer agerar. Hon bryr sig inte nämnvärt om moral och tillvaron har inte nödvändigt vis någon högre mening än att mota bort tristessen. På så vis finns det likheter mellan Schunnessons person och Meursault i Albert Camus Främlingen. De flyter båda omkring i tillvaron som betraktare och bryr sig inte direkt om konsekvenserna av deras handlingar. Till synes helt befriade från ånger och dåligt samvete.

Tripprapporter kan betyda flera saker. Dels är det ett begrepp men lång historia där människor skriver om sina upplevelser av droger mitt uppe i ruset. Förr dokumenterades de i radikala böcker, nu mera på forum och bloggar. En tripprapport kan också vara en berättelser om resor. Schunnessons bok är lite av båda. Rent fysiskt förflyttar vi oss inte, allt sker i huvudet på berättarjaget som tänker tillbaka på Bangkok, Stockholm, Paris och Barcelona. Där har hon upplevt saker och träffat människor, allt under mer eller mindre berusade tillstånd. För det är också den sortens tripprapport. Vi få ta del av minnen av rus som ibland verkar vara påverkade av det rus berättarjaget befinner sig i när hon berättar.

Det är befriande att läsa en roman om en självupptagen, dekadent och rätt osympatisk kvinna. För Tripprapporter är inte minst en påminnelse om hur ofta den här typen av berättelser berättas utifrån en mans perspektiv och hur sällan det sker utifrån en kvinnas. Men till skillnad från många av de manliga berättelserna skriver Schunnesson om destruktivitet utan att romantisera. Där med undviker hon också en hel drös av klyschor som annars hade riskerat att göra berättelsen tröttsam. Dessutom skriver hon betydligt mer drivet än många av sina manliga kollegor. Med ett språk som är poetiskt utan att boken blir dikt och där stycken som närmast känns utkastade på måfå ändå hör ihop. Det kommer att bli mycket intressant att följa Tone Schunnessons författarskap framöver.

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *