Litterarum

(bild från DN, Beatrice Lundborg)

Som jag skrivit tidigare läser jag mycket ungdomslitteratur. Började imorse på ”När hundarna kommer” av Jessica Schiefauer (skrev om hennes bok ”Pojkarna” här) och jag slukade flera sidor i snabb takt. Tycker om hennes sätt att skriva i den här boken, dialogen känns mer naturlig än i ”Pojkarna” och jag förpassas automatiskt till min egen högstadie- och gymnasietid.

Boken bygger löst på mordet på 14-åriga John Hron, som skedde i Kode 1995. Jessica var då sjutton år gammal och bodde i Kungälv, en lite mindre stad strax utanför Göteborg där jag själv studerat teater under ett år. Jag minns inte hur gammal jag var när jag läste om John Hron första gången, men säkert kring tretton-fjorton. Blev otroligt betagen av fallet, brutaliteten och ondskan, och kanske främst Johns godhet och ofattbara mod, då han lyckats fly från sina förövare men återvänder för att hans kompis är kvar och ropar på hans hjälp. Den yngsta av de som dömdes var bara femton år och alla gärningsmän hade kopplingar till nynazismen som spritt sig som en löpeld i Sverige under den här tiden. P3 har gjort en dokumentär om fallet, lyssna på den här.

Jag har som sagt precis bara börjat läsa, men känner redan en ilning av ont anande i kroppen när jag vet vad som komma skall, dåjag vet vad boken bygger på. Centrala personer i berättelsen är Isak, hans lillebror Anton, och Ester, som Isak blir kär i och nästan beroende av när det oförusägbara sker.

– Jag har naturligtvis tänkt mycket på hur jag skulle kunna berätta om förövare utan att det låter som om jag förminskar det förfärliga i själva mordet. Den katastrofen är så ofantlig, hur kan man då ha någon som helst sympati kvar för förövaren och hans familj? Medierna beskriver gärna unga förövare som monster, men de är fortfarande människor även om de har begått monstruösa handlingar, säger Jessica Schiefauer. Hon funderar en stund och säger:

– Om vi betraktar dem som monster, då har de aldrig någon anledning att bli något annat.
(ur ”Omvärlden dömer familjerna” i DN 14.8.2015, skriven av Lotta Olsson och hittas här)