En blogg om böcker

Recensioner

Sommarläsning: Vendetta av Jan Guillou

28 jun , 2016, 11.46 zacfors

 

Det var en sommar i början av 90-talet, jag var 15 år och hade precis brutit benet. Av ren uttråkning köpte två böcker och började läsa, en av dem var Jan Guillous “Vendetta”.

Det är på alla sätt en märklig upplevelse att läsa om något som gjort starkt intryck på en som ung. Vissa saker kommer du i håg och annat har du helt glömt bort och sådant som var fantastiskt då kanske du inte ens lägger märke till nu. Kort sagt, att läsa om en bok kommer antagligen att göra något med ditt förhållande till den, det kan säkert vara både bra och dåligt men garanterat aldrig ointressant. “Vendetta” är för mig en viktig bok därför att det var en av de där böckerna som gjorde att jag började läsa. Att läsa om den nu handlade inte så mycket om nostalgi som av nyfikenhet på vad det var som fångade mig som 15 åring.

“Vendetta” är Jan Guillous sjätte roman om den svenska spionen Carl Hamilton. Historien om den adliga agenten med rätt att döda tog sin början 1986 i och med boken “Coq Rouge” som blev startskottet till en svit om tio böcker, eller treton, beroende på hur en räknar samt ett nästan lika stort antal filmatiseringar. Med tiden blev Hamilton inte bara folkkär utan gjorde även Jan Guillou till en av Sveriges bäst säljande författare.

Romanerna om Hamilton utspelas i det kalla krigets slutskede och det efteråt som sedan följde. Det är böcker om svensk utrikespolitik i en tid då väldigt mycket i världen förändrades och romanerna blev vänsterjournalisten Guillous fristad att kommendera samtiden utan att vara bunden av journalistiska principer.

“Vendetta” utspelar sig i detta efteråt i kaoset efter Sovjetunionens- och Warszawapakten sammanbrott men före det första Irakkriget. Det var en tid då många trodde att alla gamla idéer om politik hade slutat gälla och att världen hade en möjlighet att börja om genom demokrati och kapitalism. Andra vara inte riktigt lika entusiastiska och undrade istället vem eller vilka som nu skulle bli USA’s och NATO’s nya fiender. För inte kunde det väl vara så att världens enda kvarvarande supermakt skulle avrusta? Jan Guillou var en av dem som funderade kring detta och när han låter två direktörer från ett svenskt företag som tillverkar vapen kidnappas i Italien är det egentligen mer en fundering kring den kanske kommande amerikanska utrikespolitiken än den actionpackade historia som “Vendetta” har blivit ihågkommen som. Vilket inte är så konstigt för när Guillou skickar Hamilton och hans kollega Joar Lundwall till Sicilien för att förhandla med kidnapparna drar han igång en våldsspiral som sällan har skådats i svensk litteratur, det blir som det brukar heta, åka av.

Det är en väldigt manlig bok och det det blir tydligt hur mycket i som har förändrats sedan den skrevs. Till exempel är kvinnorna i stort sett helt frånvarande och de som ändå finns med är förpassade till Hamiltons trassliga privatliv. Till Guillous försvar ska sägas att han i de tidigare böckerna har kvinnor som i högsta grad är aktiva och en av dem, Mouna al Husseini, blir med tiden även huvudperson i den fristående Hamiltonfortsättningen “Madame Terror”. Manligheten märks även i synen på homosexuella. Sverige var i början av 90-talet fortfarande ett homofobt land där det var ok att skämta om bögar på skolgårdar och arbetsplatser. Här gör Guillou något väldigt intressant då han skapar Sveriges kanske första homosexuella actionhjälte genom Joar Lundwall. Och i Hamiltons motstridiga känslor inför kollegans sexualitet fångar Guillou det Sverige som var på väg att långsamt ändra sin attityd mot bögar och flator, från något konstigt och motbjudande till det Sverige vi känner idag som är betydligt mycket mer öppet och tillåtande än då.

Det är lätt att i tänka på Hamiltonböckerna, och kanske framför allt “Vendetta”, som rena actionböcker men det är långt ifrån hela sanningen. Även fast “Vendetta” är den bok som bäst lever upp till den bilden så är den genomsnittliga romanen om Hamilton fullpackad med politiska samtal, långa möten samt väldigt mycket mat, vin och klassisk musik dessutom är böckerna ofta väldigt roliga. Dialogen är, inte minst den mellan Hamilton och hans finlandssvenska kollega Åke Stålhandske, ofta torr och något kärv på ett väldigt humoristiskt sätt. Och så lyser Guillous egna humor igenom och yttrar sig ofta som ren satir när han låter berättelsen göra sig lustig över företrädare för de politiska partierna, media men kanske framför allt säkerhetstjänsten. Guillou som under 70-talet dömdes till 10 månaders fängelse efter att han, tillsammans med journalistkollegan Peter Bratt, avslöjade den så kallade IB-affären skräder inte orden om den svenska säkerhetspolisen. Deras högkvarter kallas av bokens karaktärer oftast för aphuset och säkerhetspoliserna själva vill helst av allt bara jaga kurder. Men “Vendettas” verkliga skrattfest står Skip Harrier för, denna osannolika karikatyr av en amerikansk militär har ett språk så fullt av svordomar och halsbrytande liknelser att det är svårt att inte falla i skratt när han öppnar munnen. Med Skip Harrier lyckas också Guillou med konststycket att översätta och använda engelskans “motherfucker” på ett sätt som fungerar ungefär lika humoristiskt som det kan göra på engelska. En bedrift.

Efter att ha läst om “Vendetta” kan jag nog nu förstå varför jag som 15 åring blev så förtjust i den. Bokens action tillsammans med sin humor gjorde hoppet från actionkomediefilmer så som “Dödligt vapen” och “Snuten i Hollywood” rätt kort men framförallt tror jag att det var det politiska som fångade mig. Då var jag i en ålder där politik var något nytt och jag var intresserad av att försöka förstå hur och varför världen såg ut som den gjorde. Det Guillou gör i “Vendetta” och de andra böckerna om Hamilton är att ge en bild av hur saker och ting kan hänga ihop och hur till synes små händelser kan utvecklas till internationell storpolitik. Allt detta tillsammans gjorde att jag ville ha mer. I förläggningen gjorde det mig till en läsande människa men i det korta perspektivet, det vill säga några sommarveckor 1993, innebar det USA’s motsvarighet till Guillou, Tom Clancy och hans bok “Patrioter”. Det blir min nästa omläsning.

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *