Just nu riktas ljus mot Mirjam Tuominen på ett sätt det inte har gjorts på väldigt länge. Senast det begav sig var i början av 90-talet då Söderströms gav ut en urvalsserie i tre band med hennes dikter och noveller, men nu händer det alltså igen. Tuominens dotter, Tuva Korsström, berättade nyligen här i Hufvudstadsbladet att hon håller på att färdigställa en bok om sina föräldrar (hennes pappa var konstnären Torsten Korsström) och samtidigt påbörjas en större våg av nyutgivningar av hennes böcker från Sverige.
För något år sedan gick mina förlagskollegor och jag i tankar om att någon, det vill säga vi, borde ge ut Tuominens dikter på nytt. Hennes författarskap, resonerade vi, var alldeles för viktig och fantastiskt för att inte få nya läsare. Tyvärr kom ett manus emellan och ja, tiden går och andra saker händer men nu är vi så äntligen där. Hennes noveller ges ut på nytt av Modernista och det lilla förlaget Eskaton ska återutge samtliga hennes böcker, från “Besk bryggd” och framåt. Det är förstås utomordentligt glädjande, eller som bloggen Konflyktlinjer konstaterar, en motståndshandling.
För den som vill få en ingång till Tuominens författarskap och person rekommenderas temanumret om henne i tidskriften Café Existens från 1992. Där samarbetar numrets redaktör, Thomas Mikael Bäck, med urvalsseriens redaktörer Tuva Korsström, Birgitta Bouchtoch och Gertrud Sandqvist om att skapa ett intimt och nära porträtt av Tuominen. Inte minst tack vare hennes vän, författaren Carl-Erik af Geijerstams bidrag, där han ingående berättar om deras mångåriga brevväxling.
Så varför känns Mirjam Tuominen så viktig just nu? Ett författarskap som hennes är väldigt svårt att sammanfatta på bara några meningar men Thomas Mikael Bäck sa det kanske bäst i förordet till Café Existens specialnummer;
– Det stora obekanta kan utöva lockelse nog! Och måtte det räcka som motivering, att få författare i Finland eller annorstädes penetrerat skuldens problem som hon gjorde.