Litterarum

Jag har läst en av de bästa romanerna någonsin.

”A Little Life” av Hanya Yanagihara är ett mastodont verk på 720 sidor och handlar om de fyra vännerna Jude, JB, Willem och Malcolm och deras liv i New York under flera årtionden. De blir vuxna tillsammans, umgås på otaliga fester och tillställningar, faller ut och in ur relationer, kämpar med sin karriär och arbetar, arbetar, arbetar. En är konstnär, en skådespelare, en arkitekt och en jurist.

My life, he will think, my life. But he won’t be able to think beyond this, and he will keep repeating the words to himself—part chant, part curse, part reassurance—as he slips into that other world that he visits when he is in such pain, that world he knows is never far from his own but that he can never remember after: My life.

Men egentligen handlar boken om Jude. Om hans liv: hans liv innan han träffade vännerna och hans liv efter dem, och de fruktansvärda trauman han bär på.

Språket i boken är, i brist på bättre ord, vackert, och drog med mig från första stund. I något skede påminde det om Donna Tartt, men Yanagihara har en egen röst; det är något rått och intimt över det men samtidigt, absurt nog, humoristiskt och medryckande på ett sätt som gör att boken aldrig kändes omöjlig att ta sig igenom. Vissa passager är så underbart skrivna att jag kommer behöva köpa ett eget exemplar (lånade detta på biblioteket) för att kunna strecka under, ringa in, markera sidor. Och vissa passager fick mig att, om inte bokstavligen så åtminstone inombords, yla av förtvivlan.

He couldn’t remember when he had been angrier on his own behalf. Lots of things made him angry—general injustice, incompetence, directors who didn’t give Willem a part he wanted—but he rarely got angry about things that happened or had happened to him: his pains, his past and present, were things he tried not to brood about, were not questions to which he spent his days searching for meaning. He already knew why they had happened: they had happened because he deserved them.

”A Little Life” är inte en bok för alla, även om jag verkligen önskar att det var det. Det är nästan svårt att tycka så starkt om den här boken. Vill ruska om alla som ogillat eller till och med hatat den och skrika att de har fel, mer än med någon bok tidigare. Jag förstår givetvis att det är omöjligt för alla att ha samma smak, att vi gillar olika etc. Trots att jag älskade boken finns det vissa detaljer jag inte uppskattade och sådant som går att ifrågasätta, absolut. Jag förstår också att vissa delar av boken inte är för alla, att det helt enkelt blir för explicit – även många som tyckt om boken tycker att det är överdrivet mycket våld, nästan vulgärt, onödigt ingånget och även pretentiöst på sina ställen. Jag kan förstå det, även om jag inte alls fann det pretentiöst själv utan bara ärligt och genuint. Har läst flera böcker tidigare där jag tyckt det blivit så sentimentalt och ångestfyllt att jag bara kunnat himla med ögonen, men inte nu.

Both of them were uncertain; both of them were trying as much as they could; both of them would doubt themselves, would progress and recede. But they would both keep trying, because they trusted the other, and because the other person was the only other person who ever be worth such hardships, such difficulties, such insecurities and exposure.

Jag vet inte vad det är med Yanagiharas språk, karaktärer och stämningar hon bygger som gör att jag sugs in, läser sida efter sida utan att tänka på annat, glömmer bort tiden, blundar en stund för att något gör så ont att läsa, tänker att jag ska ta en paus efter nästa sida och plötsligt har jag läst tio till. Under de två veckor jag läst boken (är en ganska långsam läsare och böcker av denna tjocklek tar mig lätt två månader) så har jag tänkt på boken mer eller mindre konstant.

Jag visste på förhand att boken skulle vara brutal och jo, det är den. Men det förekommer inget som man inte visste händer i världen (om man inte med flit valt att inte läsa om sådant p.g.a. fruktansvärt). Jag är väl medveten om att denna värld är full av ondska, och tycker man att Yanagihara överdriver är det faktiskt dags att man öppnar ögonen och inser att det kanske inte är exakt såhär för någon verklig människa, men otroligt många likheter finns det, den ena mer obegriplig den andra. Människor är onda mot andra människor, världen över, hela tiden. Det är inget nytt.

Lider man själv av depression eller självskadebeteende så rekommenderar jag inte att man läser den här boken eftersom den kan verka väldigt triggande. Men om man tänkt arbeta med människor (som psykolog, socionom eller socialarbetare, till exempel) så tycker jag man bör läsa boken. Kanske den kan erbjuda ens någon insikt i hur det kan vara att leva med smärta och upplevelser som det inte går att sätta ord på, för att orden helt enkelt inte finns att beskriva dem. Detta är ett av de stora teman boken tar upp – hur mycket ansvar har vi medmänniskor för att rädda våra närstående? Går det ens? Och hur, hur, hur gör man?

You pounce upon the happy moments, you hold them up as proof — even though that one moment cannot compensate for all the other moments, the majority of moments. ’See? This is why it’s worth living. This is why I’ve been making him try’.

Jag minns inte när jag senast aktivt gråtit till en bok, men nu grät jag – dock bara vid glimtar av ljus och lycka som var så sköra och vackert beskrivna att jag inte kunde annat. Mörkret i boken grät jag inte till. Jag mådde dåligt och var arg och väldigt, väldigt ledsen. Men jag kan sällan gråta av saker som är så hemska och orättvisa att de inte går att föreställa sig, inte på riktigt.

Det här kommer bli kanske denna längsta recensionen jag någonsin skrivit. Det är nästan så jag bara vill fortsätta skriva om ”A Little Life”, bara fortsätta försöka hitta ord för mina tankar. Som någon på GoodReads skrev, det är som att man levt ett litet liv tillsammans med den här boken.

Precis när jag blivit klar med boken, sekunden efter att jag läst den sista meningen, tittade jag upp mot TV:n som stod på med ljudet av, och möttes av en filmsekvens där kameran flög över natur, städer, hav och berg, snötäckta träd och gröna ängar, flygande svanar och renar springande över fält och det kändes på något sätt magiskt, som att universum visste att jag inte kunnat hantera något annat just då än lugnande bilder på ren och skär natur.