Litterarum

En gång skulle jag gå på bio. Jag var exalterad, för jag hade hört att filmen var riktigt bra, och att den oväntade tvisten på slutet var hisnande. Jag satte mig ivrig ner i salongen och väntade på att filmen skulle börja efter alla trailers och reklamer.

Knappt hade två minuter av filmen gått innan en tanke slog mig. Kan det vara detta som är tvisten? Äsch, knappast, det kan väl inte vara en sådan film.

Men jag hade rätt. Utan att veta något om filmen över huvud taget råkade jag gissa mig till slutet innan den ens börjat. Och hela filmen kändes tråkig efter att det visade sig att jag haft rätt, och jag kände mig snuvad på konfekten. (Filmen i fråga vad Shutter Island.)

Inte riktigt samma, men en liknande upplevelse hade jag med boken Behind Her Eyes av Sarah Pinborough. Alla som läst den pratar om slutet. Den har till och med marknadsförts med hashtaggen #WTFThatEnding och sloganen ”whatever you do, don’t give away the ending”. Lite för mycket, tycker jag, eftersom det då är självklart att läsaren börjar spekulera vilt, mer eller mindre motvilligt.

Secrets, secrets, secrets. People are filled to the brim with them if you look closely.

Boken handlar om Louise, som upptäcker att David, mannen hon kysste på en bar, är hennes nya, gifta chef. Hans fru Adele är oerhört vacker, och genom en slump träffas hon och Louise och blir vänner. Samtidigt inleder Louise och David ett djupare förhållande… ja, det må låta som ett triangeldrama, men det tar inte slut där.

Boken är berättad ur både Louises och Adeles perspektiv. Ganska snart märker vi att det är något Adele döljer för oss, något som sträcker sig flera år tillbaka. Det avslöjas lite för snabbt att det är något mysterium kring henne, inte bara det som sker i hennes äktenskap utan överlag. Det hade fått komma ännu mer smygande.

Louise, som till skillnad från läsaren inte får tillgång till Adeles innersta tankar, är lyckligt ovetande om detta och ojar sig till största delen över sina respektive förhållande till David och Adele. Vem ska hon välja, vem ska hon lita på? Det blir ganska gnälligt i längden och upprepningarna är många.

Det som är bra med boken är att spänningen finns där, det kusliga som drar en framåt och får en att vilja vända blad efter blad. Dels vill man veta vad som är grejen, och dels vill man komma till det omtalade slutet.

Ganska snart in i berättelsen hade jag ett hum om vad skulle ske, men ingen klart formad tanke om hur, och till vilken skala. Jag kunde ännu inte se vem som skulle bli den segrande karaktären i slutet – antagonisten eller protagonisten. Eller ingendera?

Men snopet nog för mig hade jag haft en snabb tanke om slutet innan jag väl kom dit. Inte direkt så jag känner att jag visste hur boken skulle sluta, men ändå, jag hade en aning om denna oförutsägbara tvist, från de ständiga spekuleringarna jag gjorde under läsningens gång. Detta gör att jag känner mig simultant imponerad av Pinborough som skapat en såpass otrolig upplösning, men också snopen för att jag ändå inte blev riktigt lika häpen och överraskad som när jag läste Gone Girl, eller för den delen We Are All Completely Beside Ourselves (som dessutom inte alls är en thriller).

En tvist är alltid som som bäst när du inte har någon aning, när den kommer som en total chock. På detta plan hade boken dragit nytta av att inte marknadsföras nästan enbart på basen av slutet. Fast å andra sidan, utan slutet har boken inte så mycket att komma med.

En sida av mig är också något besviken på slutet. Det känns lite för långsökt och inte tillräckligt utvecklat för att vara trovärdigt. Men älskar du thrillers med slut som får dig att ifrågasätta allt du läst, då är boken definitivt för dig.

(Bild från The Independent)