Litterarum

Adam Silveras senaste ungdomsroman är en berörande och hjärtevärmande berättelse om Griffin, vars ex-pojkvän och tillika bästa vän Theo dött i en olycka. Medan han sörjer Theos död blir han bekant med Theos nya pojkvän Jackson, även om deras vänskap till en början är ganska ansträngd och fylld av fördomar. Tillsammans försöker de acceptera en värld utan Theo, samtidigt som de kämpar med sina egna respektive historier rörande Theo, samt Griffins tvångsbeteende som bara verkar förvärras.

Boken var enkel att komma in i och drog med mig i sitt lättsamma men ändå inte banala berättande. Vi får genast veta vad som sker, utan att Silvera avslöjar för mycket på en gång. Allting nystas upp långsamt, också genom hur berättandet är format: vartannat kapitel handlar om idag, då Theo är död, och vartannat handlar om historien. Där får vi följa hur Griffin och Theo först började dejta, fram tills att de gjorde slut och Theo flyttade till Kalifornien, där han sedermera träffade Jackson.

Språket är vackert och flyter bra, och blir aldrig för metaforiskt utan att för dess skull vara platt. Jag älskade de populärkulturella referenserna (och vidhåller att Voldemort skulle vinna mot Darth Vader i en duell – han har ju sina horcruxer, hallå). Som karaktärer föredrog jag Theo och Griffin, samt beskrivningen av varderas familjer. Jag kom dessvärre inte speciellt nära Jackson (eller Wade, Theos och Griffins gemensamma vän), men jag uppskattade beskrivningen av deras komplicerade förhållande.

Time doesn’t heal all wounds. We both know that’s bullshit; it comes from people who have nothing comforting or original to say.

I mitten och mot slutet av romanen tappade berättelsen något, och blev lite för snårig i sina relationer. Dessutom känner jag mig något skeptisk inför hur vissa karaktärer hanterade Griffins tvångsbeteende; som något som kan ”botas” genom att tvinga honom till att utföra handlingar som ger upphov till ångest hos honom. Hans tvångsbeteende handlar främst om att han föredrar att gå till vänster om folk, och att han vill att sekvenser av siffror kommer i jämna tal (t.ex. att han väntar fyra signaler innan han svarar i telefon, eller reser sig från en stol när klockan byter till 8:32). Fint dock att Silvera gör ett rättvist porträtt av tvångsbeteende eller OCD utan att skuldbelägga eller stereotypisera.

Vad Silvera gör speciellt bra, är skriva om sorg. Jag kan inte ens föreställa mig själv i Griffins situation, och Silveras sätt sätt att närma sig ämnet kändes trovärdigt, och var gripande att läsa om.