En blogg om böcker

Ljudbok,Recensioner,Romaner

Recension: Tripprapporter

13 Mar , 2017, 12.00 Julia

 

Bild från Expressen.

Läs Zacs recension här!

I början när jag såg ”Tripprapporter” som en roman ogillade jag den, men när jag började se på det som en enda långdikt blev det plötsligt mycket bättre – även om jag vet att det inte är poesi, som även Zac påpekar i sin recension. Men detta fick mig att bli mer intresserad av att lyssna till uppläsningen av boken, vilket är ganska konstigt med tanke på att jag ogillar poesi för det mesta. Men av någon anledning föll detta mig i smaken. Det är rått, brutalt och ganska äckligt. Mycket sex, onani, knark, svek, pengar, makt och kroppsvätskor.

Jag är hel. Jag är en perfekt maskin, Gud har rört vid mig och sett mig i min olycka och sagt åt mig att leva som jag gör för att jag är hans perfekta dotter. Jag rör mig genom livet med min ensamhet och min övergivenhet och jag är stolt och stor, oövervinnlig, inget i livet kan bli fel för jag är perfekt. Jag är så vacker, jag är så vacker. Jag är ensam. Jag är ful, jag är så vidrig.

I centrum är huvudpersonen, tjejen utan namn som gör precis vad hon vill och inte bryr sig. Eller bryr hon sig helt enkelt för mycket? Det är hon som driver historien framåt genom vad hon upplever. Det händer inte så mycket, det finns ingen röd tråd – också varför jag som roman ogillade detta. Det är främst minnen och tankar; gränsen mellan fiktion, dröm och verklighet är flyktig och tunn. Vi hoppar fram och tillbaka i tid och rum lite hur som helst; när berättarjaget frågar: ”är jag i Barcelona?” undrar vi det också.

”Tripprapporter” kan dels syfta på texter skrivna under en drogtripp, men också trip som i resande, vilket huvudpersonen ständigt gör. Plötsligt i Stockholm, sedan Bangkok, Berlin, Barcelona, en stund i en säng, sedan i poolen.

Jag kan skrika hans namn under vatten eller skriva att jag inte kommer hem ikväll i ett sms jag aldrig skickar, titta på det sms:et ibland och undra vad jag menade med det. Jag kan också skrika mitt eget namn under vattnet, precis efter att jag skrikit hans, höra att jag låter mycket bättre i min mun fylld med saltvatten än i någon annans mun fylld med massa tunga. 

Säga vad man vill om knark och fylla som tema i en bok. Det är ändå på tiden att vi ska få läsa en bok som detta skriven av en kvinna, med tanke på hur många män som, genom historien, hyllats för detsamma.

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *