Litterarum

Den upprätta revolutionen
Ngũgĩ wa Thiong’o
Modernista

Fabeln är, om inte bortglömd, så i alla fall inte speciellt använd av dagens författare. Att det då är just en fabel som har blivit den mest översatta novellen i den afrikanska litteraturhistorien är minst sagt förvånande.

Den ständigt nobelaktuella kenyanska författaren Ngũgĩ wa Thiong’o gav förra året ut Den upprätta revolutionen på sitt modersmål gikuyu. Samtidigt översatte han den själv till engelska och sedan har det rullat på. Över 54 språk sedan i mars var av svenska nu är ett av dem.

Det är en fascinerande tidpunkt i historien Thiong’o tar oss med till. Mer exakt då människan slutade gå på alla fyra och ändrade tummens plats i handen. För en gång i tiden var vi faktiskt ett med resten av djuren, om än snabbare än både hare, leopard och noshörning. Och våra armar och ben stod varandra närmare än idag. Så pass nära att de kallade varandra kusiner. Benen och armarna var så goda vänner att det med tiden gjorde de andra kroppsdelarna avundsjuka. När tungan sedan frågade armarna och benen vem av dem som egentligen var starkast, ja då var det klippt. Inget skulle bli som vanligt igen.

Allt ihop är rappt skrivet. Och roligt, även om fabeln som form är märklig. Att skriva utifrån en tydlig sensmoral och klä allt i djurdräkt är inte i bästa fall lätt absurt. Men som bagatellartad högläsning är det så klart svårslagen. Fabeln är ändå något av ett minne från lägereldarnas tid och medryckande historier är svårt att få nog av. Så med lite tur innebär det här en nystart för fabeln som litterär form.