En blogg om böcker

Dystopier,Recensioner

Recension: Memory of Water

5 Jan , 2017, 12.52 Julia

 

Water is the most versatile of all elements. It isn’t afraid to burn in fire or fade into the sky, it doesn’t hesitate to shatter against sharp rocks in rainfall or drown into the dark shroud of the earth. It exists beyond all eginnings and ends. On the surface nothing will shift, but deep in underground silence, water will hide and with soft fingers coax a new channel for itself, until stone gives in and slowly settles around the secret space.

Något jag sätter högt värde vid när jag läser en dystopi är hur väl den speglar dagens samhälle. Är framtiden porträtterad på ett trovärdigt sätt, eller känns det lite för överdrivet?

I Emmi Itärantas ”Memory of Water” (”Teemestarin kirja”) är framtiden inte bara trovärdig, utan sannolik. Vi förstör långsamt men säkert vår jord, och om vi vill diskutera global uppvärmning måste vi ta vattnets roll i beaktande, kanske som den viktigaste aspekten. Det måste bli även viktigare än mat, vilket det pratas mest om nu, känns det som. Men utan vatten har vi ingen mat att tala om, oavsett om vi äter djur eller ej.

Detta är vad jag gillar med boken – hur viktig och aktuell dess berättelse är. Boken bygger upp sin värld på ett underbart sätt, speciellt i hur huvudpersonen Norias familjehem med dess trädgård och tehus beskrivs. Plastgraven där Noria och Sanja letar efter värdefulla föremål från en svunnen tid, som kanske kan restaureras och användas, beskrivs på ett kusligt sätt – ytterligare en vision av hur vårt fruktansvärda överanvändande av plast kommer att påverka flera generationer efter oss.

Men tyvärr är detta också allt jag tycker om. Karaktärerna är okej, jag fastnade inte för någon egentligen – undantaget förhållandet mellan Noria och hennes pappa som blev ganska kortvarigt. Vänskapen – eller är det kärleken – mellan Noria och Sanja är vackert beskriven, men förbryllade mig också litegrann. Det hintas om något mer, men det beskrivs så ömtåligt och försiktigt att deras lesbiska kärlekshistoria lika gärna kan vara djup vänskap. Frågan är om man känt av det tydligare om Sanja var en kille – vilket visar att ens tolkning kanske bara hänger på ens egna heteronormativa föreställningar om sexualitet.

Secrets carve us like water carves stone. On the surface nothing will shift, but things we cannot tell anyone chafe and consume us, and slowly our life settles around them, moulds itself into their shape.

Boken har ett fint språk, inget märkvärdigt eller svårt, men den innehåller en hel del metaforer och liknelser kring vatten som förlorade lite av sin skönhet i alla upprepningar. Jag läste boken på engelska eftersom Itäranta skrev den på både finska och engelska, och jag är personligen mer bekväm med att läsa på engelska. Vet inte om upplevelsen varit annorlunda eller karaktärerna känts mer genuina om jag läst den finska versionen, som ändå är skriven på Itärantas modersmål.

Men oavsett är detta en viktig historia som bör berättas, läsas och fortsättningsvis diskuteras. Det hänger på vår framtid.

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *