Läser ni om böcker? Jag gjorde det massor som barn (typ 8-12-åring i alla fall, kanske lite längre), dels helt enkelt för att jag läste så snabbt och fick börja om från början med det jag hade tillhanda, men uppenbarligen också för att jag gillade vissa böcker och ville uppleva dem igen. Allt från Kitty-böcker, David Eddings fantasyvärldar samt Charles Dickens och Jules Vernes klassiker. Det känns dock som om det beteendet slutade som i en vägg någon gång under sena tonåren kanske? Kanske vidgades mitt läsuniversum ytterligare, och jag förstod att världen är fylld av så h-i-m-l-a många bra böcker jag aldrig kommer att hinna läsa (men jag vill ju gärna försöka).
Bokstöd bongade på H&M Home i somras.
Numera läser jag väldigt sällan om böcker. Det finns så många nya böcker som lockar, fiktiva världar jag ännu inte fått dyka in i. Dessutom är jag rädd för att förstöra en läsupplevelse jag håller högt, återvända till en älskad bok bara för att upptäcka att den inte håller längre. White Oleander av Janet Fitch är en sådan bok, jag är egentligen väldigt nyfiken på vad det var jag älskade så med den för över tio (femton?) år sedan, men samtidigt vill jag inte behöva stryka den från min mentala lista över fantastiska läsupplevelser. Kanske, kanske, skulle jag våga läsa om just den eftersom även andra bedyrar att den är en bra roman…
En av mina storläsande vänner köper nästan bara böcker hon redan har läst och gillat, för att sedan kunna läsa om dem i lugn och ro. Och hon har garanterat en poäng i att det finns detaljer och mönster man kanske inte hinner uppfatta första gången, när man ivrigt ångar igenom boken och förvisso hinner njuta av läsupplevelsen men knappast av varje enskilt ord. Och det låter ju verkligen underbart – men igen: tänk om jag blir besviken?
Jag har för mig att mina medskribenter här på Litterarum är betydligt bättre – modigare? – än jag vad gäller omläsning. Och hur är det med er läsare? Läser ni om böcker, och i så fall varför/varför inte?
Här bloggar
Julia Wickholm, Mathias Rosenlund, Zac Fors och Jessica Andersin har en sak gemensamt: böcker. På bokbloggen Litterarum möts de och delar med sig av sitt brinnande intresse. Här hittar du lästips, inspiration, recensioner och diskussioner – allt som en läsande människa kan önska sig.
Jag har läst om några böcker som jag kommer ihåg på rak arm: Drömfakulteten, American Psycho och Carrie.
Sen givetvis Harry Potter böckerna och ett par böcker jag först läst på svenska och sedna på originalspråk engelska (Carrie t.ex. är en sådan). Just nu läser jag faktiskt om Game of Thrones, älskar den! Vet inte om jag kommer läsa hela serien en gång till pga evighetsprojekt men åtminstone andra boken, Clash of Kings, för den hoppade jag över (…) när jag läste serien första gången. Haha. Läser den simultant som andra böcker så tar ett tag, men på något sätt går det snabbt att sjunka in i den världen igen.
Jaa, Harry förstås <3 Fast dem är det nog också ett tag sen jag läste om!
Imponerande att läsa om GoT-serien, det är ju inget litet projekt direkt 😀 Fast bra är de ju!
Läser inte om speciellt ofta. Mycket på grund av att jag läser långsamt men också för att jag är rädd för att förlora något i känslan av den ursprungliga läsningen.
Det finns ju också en variant på det där; författarskap. Att en gång ha läst mycket av en författare för att sedan släppa hen. För att senare ge sig på att läsa något nytt. Jag försökte göra det med Douglas Couplands JPod men insåg att jag nog skulle riskera minnesbilderna av alla böcker jag läste av honom som tonåring.
Men vissa har jag vågat mig på och en som jag nog kommer att läsa om då och då resten av mitt liv är Lampedusas Leoparden. Det är något med långsamheten i den berättelsen som jag tror kommer bli viktigare och viktigare ju äldre jag blir.
Fint uttryckt, ”känslan av den ursprungliga läsningen”. Men synd det där om hela författarskap blir ”låsta”, eller ”förlorade” av rädsla, jag känner inte igen det beteendet hos mig själv men kan definitivt förstå hur du tänker!
Det är liksom svårt att vara modig som läsare om man samtidigt riskerar att förlora något (heh, man kan ju vinna också, men men… :D)