Litterarum

Jag svängde förbi Maria Turtschaninoffs releasefest igår, det var Naondel som firades, den fristående fortsättningen på prisbelönta Maresi. Förutom böcker (och svingod pizza!) kunde man även köpa en karta av Karenokoi, det fantasyuniversum Turtschaninoff skapat. En kul idé tycker jag! Även själva boken innehåller förtjänstfullt samma karta, och det fick mig att tänka på att det är en sak många av mina bokliga vänner, liksom jag, brukar uppskatta. Vanligast – och viktigast – är det garanterat inom fantasylitteraturen, men det kan förekomma även inom andra genrer. Deckare är en annan genre där de kan vara till nytta till exempel, om man i sann Christie-anda tänker sig mord och andra hemskheter inom någorlunda slutna miljöer. Elly Griffiths serie om arkeologen Ruth Galloway är ett mer nutida exempel på sådana deckare.

Med tanke på kartvurmen, där det fiktiva universumet konkretiseras framför läsarens öga och får det att verka som ”på riktigt”, är det lite lustigt att en sak förenar bokbloggare och -handlare i än större grad. Nämligen aversionen mot filmomslag på böcker. Plötsligt är det mer eller mindre snygga ursprungliga omslaget borta och ersatt med en stillbild ur filmversionen. Och karaktärerna ser inte alls ut som man hade föreställt sig dem. När det gäller den faktiska filmen kanske man kan se mellan fingrarna  – bildligt talat – vad gäller den saken. Där blir karaktärerna ändå tredimensionella figurer med röst och kroppsspråk som eventuellt ändå tillför något till ens egen fastcementerade uppfattning om att karaktären minsann hade betydligt rakare hår/bredare axlar/smalare näsa. Men som en platt bild, förevigt fastetsad på både bokomslag och hornhinna, där har fotografiet ingenting att skaffa.

Vad beror det på, att kartor av det fiktiva universat i böcker av så många uppfattas som en charmig bonus, medan filmomslag får blodet att svalla? Jag tänker mig att det ligger i graden av konkretion: att kartorna ger ett stöd för läsningen, en puff i rätt riktning om hur husen egentligen låg placerade i förhållande till varandra i byn, eller vilket land som egentligen korsas av bergsmassivet. Men det är trots allt bara svartvita tecknade linjer som man kan välja att bläddra till så ofta eller så sällan man vill. Filmomslaget däremot, där produktionsbolaget och i förlängningen förlaget plötsligt skriker ut hur de tycker att karaktär X inte bara kan utan bör se ut, det är att skriva läsaren på näsan. Där förtas en del av skaparglädjen vår fantasi får utlopp för när vi läser.