Jessica bloggade häromdagen om fysiskt lätt läsning. Jag håller som bäst på med en verklig tegelstensroman, så det är väl lämpligt att kalla det för fysiskt tung läsning.
Nu har stunden äntligen kommit då jag tar mig an Nobelpristagaren Thomas Manns roman Bergtagen. Den sägs vara en av de mest inflytelserika europeiska böckerna under hela 1900-talet, en idéroman som ger en insyn i olika samhällsomvälvningar som ledde fram till Första världskriget.
Thomas Mann.
Jag har bara kommit 60 sidor in i Bergtagen än så länge, så det här inlägget handlar mer om tegelstensromanen som fenomen än om innehållet i nämnda bok. Det är sist och slutligen ganska sällan jag läser riktigt tjocka böcker (mitt exemplar av Bergtagen klockar in på strax över 700 sidor). Jag har en förkärlek för kortare romaner snarare än hyperlånga. Då jag hör att en eller annan favoritförfattare har skrivit en kortroman blir jag glad, kan jag ju säga. Ändå har jag av någon orsak på sistone läst just långa böcker.
Förra veckan bloggade jag om Vad jag älskade av Siri Hustvedt, den är ingen Bergtagen sett till längden – blotta 430 sidor – och innan jag läste den boken läste jag Sabbath’s Theater av Philip Roth, den är 450 sidor lång. Ganska långa böcker med andra ord, med tanke på att jag skulle uppskatta att de böcker jag oftast läser brukar vara mellan 150 och 250 sidor långa. Nu funderar jag lite på vad det beror på att min läshumör har drivit mig i den här riktningen. Jag har rentav gått till bokhyllorna för att spana in De besatta av Antonia S Byatt och Underworld av Don DeLillo, som båda fortfarande står där olästa – och som går loss på 505 respektive 827 sidor!
Jag tycker att en hel del riktigt omfångsrika romaner – t.ex. Needful Things av Stephen King som är ruskiga 933 sidor lång – bra kunde kortas ner med minst ett par hundra sidor utan att innehållet eller berättelsen skulle bli lidande. Det är givetvis bara min åsikt om en specifik bok. I andra fall tycker jag att berättelsen är precis så lång som den behöver vara, även om den löper på över 782 sidor, som Steglitsan av Donna Tartt.
Ibland lägger jag tegelstensböcker åt sidan utan att läsa ut dem. En av de legendariska kan-inte-läsa-ända-till-slutet-tegelstensböckerna är Ulysses av James Joyce. Också i min bokhylla står den halvläst.
Brukar ni läsa tegelstensböcker? Eller föredrar ni kortare alster?
Här bloggar
Julia Wickholm, Mathias Rosenlund, Zac Fors och Jessica Andersin har en sak gemensamt: böcker. På bokbloggen Litterarum möts de och delar med sig av sitt brinnande intresse. Här hittar du lästips, inspiration, recensioner och diskussioner – allt som en läsande människa kan önska sig.
Jag brukar alltid säga att jag helst läser böcker som är ca 120 sidor långa men att upp till 200 är ok. Sedan inser jag ju att jag gång på gång ändå läser de tyngre 500 sidors romanerna så jag vet inte riktigt. Tror att det mest har att göra med typ av litteratur och mängden tid jag har. Viss litteratur är ju ”enkel” att läsa och då känns 500 sidor inte som en utmaning och samtidigt kan väldigt korta böcker, ofta skrivna av Willy Kyrklund, upplevas som ett helt bibliotek.
Jag brukar föredra böcker som är kring 300 sidor. Mycket korta böcker imponerar av någon anledning sällan och lever inte kvar i mitt minne – det stora undantaget är fantastiska ”We have always lived in the Castle” av Shirley Jackson, 160 sidor. En favoritbok. Långa böcker runt 500 sidor går väl an om historien är riktigt intressant. Böcker på närmare tusen sidor är det sällan jag läser slut om jag inte älskar dem, som tex GRRMs ”A song of ice and fire” – läser till och med om böckerna nu för att de är så otroligt bra. Men höll på att få spader när jag såg Knausgårds sjätte bok i hans serie och då är det som sagt den sjätte… tror inte jag kommer läsa honom i första taget.