Litterarum

Ja. Det var en lycklig tid. Så här långt efteråt ser jag alldeles tydligt att den var lycklig.
Jag brukade stiga upp vid sextiden på morgnarna, medan det ännu var någorlunda svalt i luften, dra på mig en skjorta och ett par mycket blekta jeans och packa min ryggsäck med en tennisracket, sex bollar, Nietzsches “Jenseits von Gut und Böse”, några volymer Brandes “Huvudströmningar i det Nittonde århundradets litteratur”, plocka ut min italienska cykel, en tioväxlad Italo Vega, en verklig skönhet, ur hyreshusets parkeringshus där den stod tjudrad vid en ofantlig betongpelare med ett jättehänglås och grov kätting och helt enkelt störta ut i morgonljuset, som då ännu var rosafärgat.

Jag blir helt igenom glad varje gång jag läser inledningen till Lars Gustafssons “Tennisspelarna”. Få saker ger mig lika mycket hopp om livet som de där textraderna. Att i text få tag i något så diffust som livsglädje är svårt. Att göra det i en enda mening som dessutom innehåller både Nietzsche och tidiga morgnar borde därför vara nära på omöjligt men Gustafsson får, likt Willy Kyrklund, det svårfångade att bli greppbart. Välmående behöver inte vara svårare än så, en cykel, några böcker och lite tennis.

Tennisspelarna är en kort roman, knappt 120 sidor, men med en imponerande mängd händelser som alla ligger på en glidande skala mellan verklighet och sanslöshet. Den utspelas i Austin på det tidiga 70-talet då berättarjaget, som inte bara delar namn med bokens författaren utom även hans jobb, arbetade som gästprofessor i skandinavisk litteratur vid University of Texas. Det är i och omkring den progressiva universitetsmiljön som bokens händelser tar plats. Allt ihop mot en fond av det konservativa Texas och sviterna efter ett upproriskt 60-tal. Här upplever den svenska professorn en av sina allra lyckligaste tider, i efterhand kanske till och med den lyckligaste.

Redan i inledningen slår Gustafsson fast att det inte finns någon motsättning mellan sporten och det intellektuella. Att få med sig Nietzsche och Brandes är lika viktigt som racket och bollar. Gustafsson behandlar kultur och sport likvärdigt men passar samtidigt på att vända på hur det vanligtvis skrivs om de två. Diskussioner om Strindberg och Wagner har ett tempo som mest liknar sportreferat medan de delar som avhandlar tennis har ett ett sökande tilltal som ofta återfinns i kulturkritiken. I den här blandningen mellan sport och litteratur finns också ingången till en av bokens märkligaste historier, den som börjar på en tennisplan och slutar i en stridsledningscentral i Fort Worth där en dator får genomlida sin helt egen Stridbergska Infernokris.

Hela romanens tilltal fångas egentligen redan i den där inledningen. En bubblande lätthet som kanske blir som allra bäst i de lustfyllda och mystiska skildringarna av tennisen. Beskrivningen av servens inre själsliv är fortfarande det bästa tennisreportage jag aldrig har läst och berättelsen om hans mycket skickliga och smått bohemiska motståndaren är värd en egen roman. Den där bubblande energin finner också sitt utlopp i den konflikt som hotar att försätta hela universitet i undantagstillstånd. Den som tar sin början i ett bråk om Verdi och Wagner och som ger upphov till ett slagord jag för länge sedan övervägde att tatuera på min vänstra underarm; FÖR AKADEMISK FRIHET, WAGNER OCH SOCIALISM.

Någon gång i livet kommer förhoppningsvis de flesta av oss få uppleva något som liknar ett momentum. En framåtrörelse där hela livet känns betydelsefullt och där vi blir bekräftade och sedda. Gustafsson har med “Tennisspelarna” fångat en sådan period i en persons liv och att få läsa om det är att få ett kraftigt energipåslag av livsglädje och blir påmind om hur det kan vara att leva och varför det då och då är fantastiskt att vara människa.