En blogg om böcker

Betraktelser,Litteraturkritik,Romaner

Bokbesvikelser

17 apr , 2016, 19.24 Julia

 

Ibland händer något som bara kan beskrivas som beklagligt.

Du har den där känslan av att se fram emot en bok så mycket att du knappt tänker på annat, kan inte bärga dig innan du ligger hemma och läser. Alla recensioner är hyllande och bästa kompisen säger att du bara måste läsa den här boken, bums med detsamma. ”Ditt liv kommer att förändras.”

Boken är äntligen i dina händer. Du bläddrar till första sidan och börjar läsa. Det känns lite trögt, men det gör inte så mycket – ibland är det svårt att komma in i en bok. Efter några sidor rynkar du ogillande på näsan eller kniper bistert ihop munnen, på grund av en konstig formulering eller ett dåligt skämt. Några kapitel in känner du dig redan besviken. Du trodde det skulle hända något himlastormande vid det här laget.

Många av er kanske väljer att inte avsluta böcker som varit en besvikelse. Jag brukar så gott som alltid avsluta en bok jag påbörjat, om det inte redan vid de första sidorna känns som en enorm ansträngning. Här spelar även sidantalet roll; om en bok som inte känns särskilt bra är kring 300 sidor låter jag det gå, men om den närmar sig 600 så ger jag nog upp ganska fort. Varför tillbringa tid med någonting som inte känns bra? Varför öppna hela sin själ för en berättelse som helt enkelt inte motsvarar ens personliga förhoppningar, önskningar och drömmar?

På bilden ovan ser ni ett urval av alla de böcker som gjort mig besviken genom åren. ”Frankenstein” av Mary Shelley hade hyllats av såväl min syster som en god vän, och det är ju en älskad klassiker. Men trots att jag uppskattade flera teman i boken kunde jag dels inte relatera till karaktärerna och dels kändes språket lite för gammalt för att jag idag skulle kunna uppskatta det fullt ut (missförstå mig inte; det finns klassiker jag faktiskt tycker om delvis tack vare språket) men det som gnagde främst var berättartekniken. En person träffar en person som berättar en historia om sig själv och sitt möte med monstret som också berättar sin historia, varpå person ett dikterar ner allting i ett brev till sin syster som läsaren alltså tar del av. Låter det invecklat? Det är det.

”An Abundance of Katherines” är en av de tre John Green-böcker jag hittills läst, och den jag tyckt minst om. De andra två (”The Fault in Our Stars”, ”Paper Towns”) var inte heller så mycket i min smak. De fick båda en trea på Goodreads. Jag vet inte vad det är men Greens karaktärer känns alltid väldigt likadana, och handlingen som verkar så bra till en början faller ofta pladask i mitten och blir rentav tråkig mot slutet.

Den största besvikelsen av dessa tre, och kanske någonsin, är ”The Goldfinch” av Donna Tartt. Åh, vad jag såg fram emot den. Tyckte om ”The Secret History” (som jag läste på svenska) och älskade ”The Little Friend”. Såg framför mig ett liknande mästerverk. Önskade mig ”The Goldfinch” i julklapp det året, men det tog mig ett tag att börja läsa den. Jag ville komma in i rätt stämning, helt enkelt, ge den min fulla uppmärksamhet. Och visst finns där delar jag tycker om, karaktärer som fortfarande lever kvar i mitt litterära minnessåll, men på det hela taget var den inte vad jag väntat mig, och slutet var rent ut sagt… inte bra (det gör ont i hjärtat att kalla det dåligt).

Finns det några böcker ni verkligen ville tycka om men inte gillade? Eller böcker ni rentav låtsas gilla mer än ni faktiskt gör, bara för att det ”hör till”?

Läs också

4 kommentarer

  1. Alicia skriver:

    Åh, den hemska känslan! Jag är inte rädd för att ge upp dock – det kan jag göra även efter 75% av en bok/film/serie om jag blir besviken/arg/uttråkad. Men det är ledsamt! Är så himla orolig för den där antiklimatiska besvikelsen när det kommer till The Cursed Child och även Beasts-filmen. Ujujuj.

    • Julia skriver:

      Ja åååh. Beasts är jag inte så värst intresserad av egentligen, så har inga förhoppningar. Men Cursed Child! Fy sjutton vilken rädsla.

  2. Mathias Rosenlund skriver:

    Intressant att läsa att din upplevelse av The Goldfinch var helt motsatt min egen. Jag ÄLSKADE boken, tycker att den är långt bättre än The Secret History (har inte läst The Little Friend). Jag tyckte att stilen i The Goldfinch fungerar oerhört väl i förhållande till de karaktärer Tartt skriver fram, och att Tartt över huvudtaget är så sjukt bra på att skapa suggestiva scener och miljöer. Loved it.

    • Julia skriver:

      Ja, hon kan verkligen det där med detaljer och att måla upp hela världsar. Kanske den här världen, konstvärlden, inte var så mycket för mig helt enkelt. Är kanske inte tillräckligt intresserad av konst och möbler för att ta del av historien. Men å andra sidan bör väl en författare kunna göra en intresserad av till och med det mest ointressanta en vet, och suga en in i berättelsen. Synd att det inte blev så för mig här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *