Under de senaste åren har jag tänkt mycket på varför jag läser böcker av just de författare som jag gör.
Jag har läst och älskat böcker av Ernest Hemingway, Cormac McCarthy, Thomas Mann, Franz Kafka, Kristian Lundberg, Per Olov Enquist. Sådana författare som hyllas och som är självklara namn i klassikerhyllor och/eller listor över samtidens viktigaste författarskap.
Nu nämnde jag bara manliga författare, märkte ni det? Det gjorde jag med flit, bara för att se om ni hänger med!
Ty ibland lägger folk inte ens märke till att listor över relevanta författare består enbart eller till största delen av manliga författare Och, vet ni, nu kommer vi till kritan: Jag blir fruktansvärt irriterad på manliga författare/läsare som inte pratar om kvinnliga författarskap då de pratar om böcker de har älskat.
I höstas satt jag i Ekenäs och lyssnade på ett samtal som var en del av programmet för Bokkalaset. I panelen satt bl.a. författaren Monika Fagerholm och litteraturvetaren Adrian Perera. Samtalet kom in på läsningen av kvinnliga författares böcker. Monika Fagerholm uppmanade sina manliga åhörare, inklusive Adrian Perera och mig, att också läsa och prata om kvinnliga författare, inte bara dessa stora kulturmän som syns på alla kultursidor (t.ex. Stig Larsson, Karl Ove Knausgård, Jörn Donner, etc). Nu misstänker jag att Perera antagligen läser en hel del kvinnliga författare, och personligen brände det lite i skinnet då Fagerholm manade oss att ta vårt ansvar som läsande män att lyfta in även kvinnliga författarskap i samtal om böcker.
Det brände i skinnet därför att jag gärna skulle ha velat bege mig in i samtalet, men insåg att det inte hade varit så lämpligt. Jag har under en längre tid redan varit noga med att läsa böcker skrivna av kvinnor, och mer än det, jag har aktivt sökt fram nya och för mig obekanta kvinnliga författare för att bekanta mig med deras böcker. Jag anser att det är viktigt att män läser böcker av kvinnor, att vi får ett inifrån-perspektiv på kvinnliga erfarenheter, den slags inifrån-synvinkel som litteraturen är suverän på att gestalta.
Hur många manliga författare, filosofer och konstnärer känner vi inte till från t.ex. fin de siècle? Schopenhauer, Munch, Klimt, Verlaine, Rimbaud, Baudelaire, Wilde, Bang, Söderberg, etc, etc, etc, gubbar ad infinitum. Jag kommer till min skam endast på en handfull kvinnliga författare från den här tiden som jag skulle ha läst och bekantat mig med, för att inte tala om filosofer eller konstnärer. Kanonbildningen har haft sin patriarkala gång, där män har hyllat män och så småningom har historien kommit att glömma de flesta kvinnor som skrev, tonsatte, komponerade, filosoferade och målade.
Så jag har försökt skärpa mig. Också som litteraturkritiker har jag försökt hålla balansen mellan att recensera manliga respektive kvinnliga författare så nära 50/50 som möjligt. Det lyckas inte alltid, och när balansen tippar över åt något håll är det nästan alltid så att jag recenserar fler böcker av män vän av kvinnor. Vanan att läsa och uppmärksamma manliga författare är rotad också i mig, även om jag försöker förändra mitt beteende, och till någon mån lyckats med det.
Jag anser mig alltså ha ett ansvar att uppmärksamma och recensera kvinnliga författare. Jag blir berikad av att läsa böcker skrivna av kvinnliga författare. Jag formligen älskar att få ett kvinnligt perspektiv på olika mänskliga erfarenheter, och jag älskar det inte minst därför att jag som författare högst antagligen själv aldrig skulle kunna skildra dem på samma sätt. Så till exempel i boken Viviane Élisabeth Fauville av Julia Deck, en fantastisk roman om moderskap och vansinne. Och Flannery O’Connors äldre dam i den Sydstats-gotiska novellen ”The Misfit” – oförglömlig! Iris Owens bångstyriga och arga feministiska New York-klassiker, After Claude. Kristina Lugns suggestiva dikter som är så fräna och mörka i kanterna, dem hade jag inte velat vara utan.
Ni män som läser: läser ni kvinnliga författare? Hur ser i så fall proportionerna ut? Och vad tänker ni om det här med ansvar för att läsa böcker skrivna av kvinnor?
Här bloggar
Julia Wickholm, Mathias Rosenlund, Zac Fors och Jessica Andersin har en sak gemensamt: böcker. På bokbloggen Litterarum möts de och delar med sig av sitt brinnande intresse. Här hittar du lästips, inspiration, recensioner och diskussioner – allt som en läsande människa kan önska sig.
Vi har gjort så i vår bokcirkel att vi läser varannan man, varannan kvinna. Det går oftast rätt bra. Jag tror bra litteratur är bra litteratur, det är synd att vi talar om kvinnliga författare som om just könet påverkar ens sätt at skriva. Det är bara kvinnor som råkar ut för detta. När får en manlig författare frågan om hur han som man ser på det ena eller det andra? Det finns många författare som aldrig syns, aldrig hörs, som är underrepresenterade. Därför förstår jag behovet att lyfta fram, att tala om det. Att eftersträva balans är också ett sätt att försöka ändra på maktordningen. Ändå förblir det lätt problematiskt, hela tankesättet landar lätt i den undermedvetna föreställningen det där var ju bra, för att vara av en kvinna. Maktstrukturerna finns, och glastak finns det gott om. Att vara medveten om dem är viktigt, och att problematisera deras effekter. Samtidigt vill nog ingen författare bli kvoterad in. Om det ändå ginge så att en bok bleve betraktad för sina egna kvaliteer…
Visst ska man läsa böcker för dess kvalitet, inte för att författaren har ett visst kön, det håller jag med om. Jag menar inte heller att könet påverkar ens skrivande på ett specifikt sätt, snarare kan det ofta handla om hur en kvinnas kön påverkar t.ex. hennes sociala position, och just det kan leda till böcker/text som artar sig så att de antagligen inte hade kunnat skrivas av en man. Jag tänker till exempel på Lena Anderssons romaner om Ester Nilsson, men också på just After Claude av Iris Owens som jag nämnde i inlägget. De här böckerna vidrör erfarenheter som gör mig benägen att tänka att ingen man hade kunnat skriva dem. Och bl.a. därför är det viktigt att läsa kvinnliga författare just för att de är kvinnliga. Inte för könet i sig, men för att få del av erfarenhetsfronter som män inte nödvändigtvis stöter på.
Bra idé med 50/50-bokcirkel, förresten!
Fin text. Jag märkte för en tid sedan att varje gång jag diskuterade litteratur med nya bekantskaper, och mer specifikt manliga sådana, att listan på favoriter också hos män som säger sig läsa mycket och ofta är välutbildade, nästan alltid uteslutande innehöll manliga författare. Jag började aktivt kommentera det fenomenet bara genom att säga ”inga kvinnor”? Och varje gång ser personen jag talar med lika förvånad och lite fårskallig ut, för de har faktist inte tänkt på saken. Och sedan konstaterar de att de bör bättra sig. Det är intressant också av den anledningen att min bokhylla har väldigt många kvinnliga författare, det har varit så självklart att alltid läsa vad hälst som kommer i ens väg. Det var bara då jag gång på gång hörde listor med enbart män som jag så småningom insåg att det tydligen inte är så självklart iallafall.
Det är ganska förbluffande egentligen att det inte är självklart att män läser kvinnliga författare, men jag stöter också ganska ofta på män som bara droppar manliga författare som referenser. Lite samma grej som med ”all male panel”-grejen: att expertpaneler ofta är fulla av män även om det finns gott om kvinnliga experter inom de områden som ska diskuteras.
Vilken sjukt bra kolumn. En annan tanke (och inte relaterad till dig/nagon speciell) – men varfor tycker vi alltid att kvinnor som ar forfattare skriver om ”kvinnliga” grejer (nar en man som skriver om ”manliga” grejer anses skriva om nagot allmangiltigt? En helt ounik tankte, manga andra har sagt det forut, men anda nagot som absolut kryper i mig.