Litterarum

Hanna Hallgren
Prolog till den litterära vetenskapsteorin

Pequod Press

Detta skriver jag efter min fars död, i det efteråt som ännu nyss har börjat

Det är inte ofta en diktsamling börjar med att förklara sina förutsättningar och varför den skrevs. Det är lite som att börja med slutet. Läsaren förstår hur allt hänger ihop och varför berättelsen är som den är men utan alla gissningar och irrspår. Hallgren vill att vi ska förstå direkt, det är viktigt att vi kan följa med i sorgeprocessen från första början. En pappa är död, allt annat måste läggas åt sidan, det är nu det börjar.

Till omfånget liten, ungefär 30 sidor, men med stor tidsmässig inramning. Vi rör oss mellan månader, kanske upp till ett år, vi får följa hanteringen av det otänkbara, uppleva hur tiden tänjs och dras ihop, hur vardagen sakta sipprar in trots att det mesta har blivit ointressant, så även sanningen.

Bortsett från berättarjaget och den bortgångne fadern så innehar Det Vackra en huvudroll. Beskrivningarna av tid som passerar, minnen som borde få försvinna men inte vill släppa, naturens skiftningar, jorden, änglar; allt är otroligt vackert, ja kanske rent av sakralt. Berättarjaget behandlar livet omkring sig på ett närmast upphöjt sätt, detaljer förstoras och synliggör där med deras skönhet. Det vackra blir en påminnelse och en motkraft till den förlust som måste bearbetas. Att se skönheten blir ett måste för att hantera sorgen, det vackra som överlevnadsstrategi om en så vill.

Genom sin inledning, som även återkommer i en något modifierad form mot slutet, skapar dikten ett eget säkert rum där sorgen får lov att finnas. Sorgen är inte hotande, bara utmattande och krävande. Tiden får gå, det är okej att livet i mångt och mycket förändras, sådant som tidigare var viktigt får bli ointressant, medan annat, så som röster och poesi, får blir betydelsefullt.

Det finns en tidslinje som inte markeras annat än i språket och känslornas förändring. Inledningsvis är det en sammanhängande text som försöker få syn på nuet och hur det är att vara i ett efteråt. Senare bryts texten upp, meningarna förlora sina punkter men behåller sina versaler, handlingar görs, luft fyller textbilden, en vardag, med all den passerade tid som det innebär, har inträtt. Tiden som går bearbetar känslor och perspektiv, det komplicerade skalas långsamt av och ett nytt, rent uttryck för sorg kan formuleras.

Jag har varit så ensam / Jag tänker att det är det / som är sorg
Jag vill ge dig mitt ansikte / Mitt barnansikte / En sorts ljus
jag nästan inte minns

Det är en trösterik diktsamling. Ett verk som ger hopp om en fortsättning, som visar att sorg inte behöver betyda undergång även om det ofta känns så. Förtröstan i att tid faktiskt läker sår men också en förståelse för att det aldrig är lätt. Det är också en hyllning till poesin, dels som metod för att bearbeta de allra svåraste vi är med om men också för att den visar på poesins möjligheter att komma åt det allra svåraste och få oss att förstå sådant som annars är svårt att uttrycka i ord.